Vad alla ledsna borde ha

Eftersom husse är på rymmen ännu, har jag ägnat stor uppmärksamhet åt matte. I lördags var vi ute tillsammans nästan hela dagen. Matte höll på att städa i något hon kallar köksträdgård. För mig är det bara ett område jag måste passera på väg till favoritgrannen. Sedan hoppar jag alltid över staketet till honom på samma ställe. 

Ibland tyckte jag det var litet trist att vara på samma plätt så länge, men då gjorde jag en liten runda på egen tass. Blev litet irriterad på de svarta fjäderkotletterna, som hoppar omkring alldeles nära mig. Precis som om de retas? Matte tycker de är dumma när de gör så. Hon klappar i händerna, så de flyger iväg. Tydligen missunnar hon mig en kalasmåltid?

Igår kom minisen med sina människor. Jag gillar honom skarpt. När han var ledsen tassade jag fram och buffade på honom. Då slutade han gråta, och blev glad i stället. Alla ledsna borde ha tillgång till en buffande katt.

Kanske en bättre idé?

I natt gjorde jag något jag inte gjort på ett tag. Avstod sovfåtöljens mjuka filt, och stannade kvar ute i mörkret. Man får ju passa på när det helt plötsligt blir nästan sommarvarmt igen. Mörker och värme är en oslagbar kombination. Alla sinnen skärps, och hela Området blir som förvandlat till en äventyrspark. Inte kan man ligga och sova då!?

Framåt morgonkulan var jag litet seg, förstås, och blev riktigt glad när husse öppnade dörren. Nöjd tassade jag in, och hoppade upp i mattes säng för att meddela att jag var inne. Jag brukar ju inte buffa när jag vill vara vänskaplig, utan jag klappar med tassen på kinden i stället. Konstigt nog hoppade matte till litet när jag gjorde det, och så flyttade hon huvudet bakåt. Då kunde jag ju inte nå henne så bra, alltså måste jag också flytta på mig. En ny kärleksklapp hade bara den effekten att hon drog täcket över huvudet. Mycket otacksamt. 

Kanske ska jag prova utan klorna nästa gång?

Pustar ut efter jobbet