Stackars katter

Idag blir det litet sorgligt. Eller mycket, rättare jamat. På kort tid har nämligen matte sett tre döda katter efter motorvägen. Den ena har förmodligen bott på en gård som ligger rätt nära vägen, de andra två har legat på vägrenen långt från bebyggelse. Kanske hade de inga människor. 

Tänk att försöka ta sig över en motorväg. Jag kan inte ens föreställa mig, hur hemskt det ska vara? Att stå där och titta, och tycka att sikten är klar, och så pang! För hur ska man kunna tro, och beräkna, att en bil kan komma så fort från ingenstans?

Något av det räddaste matte är för när hon kör bil, är just att köra på en katt. Det höll på att hända en gång, men den katten -och matte- hade tusendelarna på sin sida.

Man borde uppfinna någon slags larmsystem att sätta på bilarna. Något som känner av om det finns en katt inom hundra meter sådär. Då bromsas bilen automatiskt, och glider sedan saaakta förbi där katten finns. Eller också kan man tänka sig att larmet avger något slags ljud, som vi katter tycker är obehagligt, och därför tassar bort från vägen?

Jag är ledsen för de tre som inte hann över. Hoppas inga fler försöker.

Nu är den tiden

Nu är tiden när jag drabbas av svåra hörselproblem. Det är mycket märkligt. På vintrarna brukar jag också ligga under bilen och vänta på att matte ska öppna dörren och ropa på mig. Då skyndar jag mig in. Men nu...

Nu ligger jag också där under, och ser matte komma ut igenom dörren. Hon tittar på mig, och hennes läppar rör sig. Men jag hör inget!!? Eftersom hon tydligen inte vill något, ligger jag lugnt kvar.

Den här sjukan brukar börja så här års, och först sent på hösten brukar den gå över. Fast om det regnar, kan symptomen tillfälligtvis upphöra.

Vilken besynnerlig sjukdom.

Utelivet hägrar

Det är knappt jag hinner tassa ner något nu. Har så fullt upp där ute. Redan tidigt på morgonen sätter jag igång, och sedan går det i ett hela dagen. Att matte och husse var borta hela lördagen gjorde därför inget. Eftersom dörren till växthuset var öppen såpass att jag kunde ta igen mig där inne emellanåt, kunde jag arbeta i den takt jag ville. Hade bara mig själv att tänka på, och inga människor att ta hänsyn till. Rätt behagligt, emellanåt.

När de till slut dök upp, följde jag ändå med in. Nätterna är inte tillräckligt varma ännu. Och att ligga på husses mjukmage i soffan är så skönt.

På söndagen fick jag besök. Då kom minisen och hans stora människor. Jag blev väldigt glad över att få träffa minisen igen. Jag slängde mig ner framför honom flera gånger, för att han skulle kunna klia mig på magen, men han förstod visst inte vad jag menade? Matte förklarade sedan, att han är för liten ännu. 

Inne i mitt hus blev Piff och Puff inte alls lika glada över att träffa min minis. De rusade iväg och gömde sig, och visade sig knappt mer. Tur att jag finns, och kan stå för minisens fortsatta utbildning i kattkunskap.

I morse tassade jag av husse, som åkte till norra landet igen. Nu blir det så där tomt i soffan på kvällarna, mjukmagetomt. Fyjam, så tråkigt.

Kämpa!

Jag känner både människor och katter som har det svårt just nu. Mest av allt vill jag att de ska kunna se ljuset, som öppnar sig långt där borta. Jag vet, att det är svårt att kämpa sig igenom den mörka grottan, där de befinner sig just nu. I början kanske man knappt ser utgången? Den verkar så liten och avlägsen. Men man får tassa fram en liten bit i taget, och sätta i klorna ordentligt. Till slut har man det mesta av mörkret bakom sig.

Med dessa jam vill jag önska alla mina vänner en helg, då ni kan njuta av ljuset, som blir allt längre för varje dag. Vi tassas igen på måndag!

Jag räknar till tre

Okej...jag räknar till tre......Ett...två...

Fåtöljbekymmer

Det är ytterst sällan jag sover på andra ställen än i min fåtölj, i soffan på husses mjukmage eller i mina människors sängar. På så vis är jag en riktig vanekatt. Därför är det irriterande att Puff har börjat få för sig att hon ska dela fåtölj med mig? Numera måste jag alltid kolla att min fåtölj är kattfri, innan jag hoppar upp. Något som borde vara helt onödigt, enligt min mening. Puff kan gott hålla sig till sina egna platser. 

Till exempel har hon en igloo, som är bara hennes. Det enda jag gjort, är att titta in där en gång. Hade inte ens en tass inne i den. 

I brist på fåtölj får man ta stol

På nätterna har hon dessutom fått för sig att hon har någon slags ensamrätt på matte. Det enda jag kan jama till hennes fördel är att om jag hunnit dit först, så avstår hon. 

Ägandefrågan när det gäller sovplatser behöver ständigt belysas och diskuteras. Det är inget bagatellartat, som bara kan viftas bort. Ockupation är minsann ett allvarligt brott, som jag ser det.

Tokiga tvåbeningar och läckra stekar

Igår kom alla mina bästa människor på besök. Jag gillar när det blir alldeles fullt av händer som vill klappa mig. Har inga problem med minisen heller. Vill han ta på mig litet, så får han. Puff, den fegisen, flydde i panik för honom och gömde sig långt in under sängarna.

Jag tyckte att vi hade en riktigt trevlig samvaro hemma i mitt hus, men när vi ätit gav sig alla iväg ner på stranden. Blev litet villrådig hur jag skulle tackla det?  När också matte stegade iväg ut igenom grinden, följde jag ändå efter. 

Men hallåjam matte...vart ska du?

Jag gillar inte när mina människor ger sig iväg utanför min tomt. Den här kvällen ogillade jag det mer än vanligt, för det var inte som det brukade på stranden. Framför allt fanns en massa skällisar där. Ändå trotsade jag faran, och följde efter matte en bra bit. Stunderna jag pausade, och överlade om en fortsatt färd var värd faran, blev längre och längre. När jag fick syn på den lilla skällisen som ivrigt drog i en människa, gav jag definitivt upp alla funderingar på att fortsätta framåt. Den skällisen var nämligen av en typisk kattjagarsort. Och visade tydligt sina avsikter därvidlag. Alltså vände jag snabbt på tassarna, och rusade i full fart mot säkerheten.

Ser ni de tokiga tjejerna i havet? De sprang ut och slängde sig i vattnet, gång på gång. Brrrr, så hemskt!

Och så måste jag visa er en upprörande bild. Matte tog den i söndags, då när hon var borta precis hela dagen. Det upprörande är förstås mattes brist på förståelse för en hungrig katts behov.

Kan ni tänka er att matte lät bli att ta med sig maten hem, trots att den skulle blivit perfekt ersättning för mina uteblivna kaninstekar?