Nästan som vanligt

Först vill jag tacka för alla kommentarer jag fick när jag var sjuk, och även efter det! Jag vet ju att ni är ganska många som bryr er om mig, och läser om mitt liv. Och några av er hör också troget av er, det tackar jag extra för!

Jag mår fortsatt så bra som man nog kan må när man är arton år. Har fått litet utökad frihet, så att jag ibland kunnat hälsa på Gräddgrannarna. De blev så glada över mina besök! Annars har jag legat väldigt mycket under mitt nya favoritställe, vindruvsbusken vid husväggen. Och med jämna mellanrum har jag förväntat mig matservering.

Jahajam, här är jag, och maten, var är den? Du har väl inte tänkt att jag ska komma in och äta??

Såja, laxolja, det är mums som aptitretare!

Och där kom huvudrätten! Det är litet pilligt att sortera ut de goda bitarna. Ibland får jag av misstag i mig nån sån där njurmatsbit också, det kan inte hjälpas.

Jag kommer fortsätta rapportera litet sporadiskt ett tag till. Det är ingen riktig ordning på min sekreterare. Hon har fått någon slags trötthetssjuka. Den är ofarlig, men gör att jag inte får full assistans vid tangentbordet. Egentligen kan vi ta tass i hand när det gäller vila, hon och jag just nu. Fast hon föredrar sängen framför vindruvsbusken.


 

Jodå, jag fortsätter tassa på!

Hej, tittar in här som hastigast för att berätta att jag har det bra. Som ni kan se har jag till och med fått vara ute på egen tass tillsammans med matte eller husse, även om det inte var så länge. Inkräktaren vill inte upphöra med sina visiter, så oftast får jag koppla nån av människorna.

Igår kom det ett paket med mat till mig, med tre olika sorters njurvänlig mat. Två var inte alls goda, men kanske, kanske godkänner jag den tredje. Att det ska vara så svårt att laga god specialmat?? Förutom de här tre sorterna har jag ratat fem andra. Tack och lov att min vanliga seniormat smakar som den ska igen i alla fall! 

Hoppas ni alla får en riktigt skön fortsättning på (sen)sommaren!

Inte dags att ta adjö än

Jag har bott på sjukhuset sen igår morse. Men nu är jag hemma igen! Matte och husse trodde att jag tänkte jama adjö, men jag tänker nog tassa på ett tag till. 

Det var i tisdags som jag inte alls kände mig så hungrig längre, och i onsdags tackade jag nej till all mat. Ändå kom det upp litet mojs då och då. 
När jag kom till djurkliniken tyckte vettisen att jag skulle stanna kvar där. Inte alls dumt, måste jag jama så här efteråt! Jag blev bjuden på riktig kalasmat, och det var många som kelade med mig. Visserligen hittade de på dumheter också, stack i mig, och tvingade i mig äcklig medicin, men i stort sett trivdes jag riktigt bra!

När jag skulle åka hem sa vettisen att de skulle sakna mig, för alla tyckte så mycket om mig. Jag ville förstås ändå åka hem när mina människor kom. Än ville jag inte jama adjö! Och vettisen sa att hon trodde att jag skulle få vara med ett tag till, trots att mina njurvärden försämrats litet. Men ännu inte alarmerande, och alla andra värden var jättefina. Nu ska jag prova med annan njurmat. Den var god på sjukhuset, hoppas den smakar lika bra här hemma.

Nu önskar jag er en skön helg, och hoppas ni får njuta av sol och värme! Jag tänker njuta bara av att få vara hemma!

P.S. Jag hade en del bilder att visa, men det går inte, den funktionen är död, så det får bli så här i stället. D.S.


 



 

Jag tassar på!

Hej på er! Sommaren fortsätter att vara somrig, och jag

Jag har fått en ny sele. Den är riktigt skön. Men den har ett fel. Omöjlig att ta av!

mår rätt bra. Skulle må ännu bättre om jag fick vara ute på egen tass, men det verkar omöjligt? De påstår att jag inte ser så bra, och hör ännu sämre, och att det är en del trafik ute på min väg nu? Givetvis är detta något jag inte kan acceptera, att inte få tassa ut när jag vill! Med jämna mellanrum ställer jag därför till protest-jam i högsta decibel. Ibland hjälper det, ibland inte. Matte menar att hon emellanåt måste göra annat än vara ute med mig? Och husse är uppe i norra landet till slutet av veckan. Litet synd om mig är det allt?!

Tänkte att jag måste ge en liten lägesrapport, så ni vet att jag fortfarande tassar på här. Tyvärr kommer det inte bli någon ordning på mitt bloggande förrän i slutet av augusti. Men jag tittar in emellanåt, när jag har något att jama! 

Lisa: Idag för ett år sedan

Idag är det ett år sedan jag blev hämtad till mitt egna hem av  min nya matte och husse. Ett år av ständigt pågående uppfostran, måste jag jama. Vem som uppfostrar vem, det har vi nog delade uppfattningar om, människorna och jag? Ibland låtsas jag till exempel gå med på att deras fötter, ben och händer inte är jaktbyten. I stället buffar jag på dem och gör mig till. Har jag tur ramlar det ner en godisbit då. Sånt lär man sig ju, och jag är inte dum! Sen vill jag ju väldigt gärna bitas litet kärleksfullt, men det verkar helt omöjligt att få dem att acceptera?

Men på det stora hela är jag nöjd med att få bo här, och med litet mera tid ska jag nog få bättre ordning på människorna också!




 

Högsommarrapport

I fredags var både Lisa och jag iväg till vettisen. Inte för att jag gillar det där stället, men inte morrar jag eller försöker smocka till vettisen, som en viss katt gjorde?! Men stick i nacken fick hon i alla fall! Sen var det min "tur" att komma upp på bordet. Ännu en gång hälldes det färg på mitt öga, och pillades nåt förskräckligt. Konstaterades igen att hornhinnan är hel, men att jag inte kan stänga ögonlocket helt. Har fått nya droppar, och det känns faktiskt litet bättre nu. Kan inte öppna ögat helt, men mer än tidigare.

En stund av frihet...

Sen måste jag berätta att jag häromdagen tog saken i egna tassar och såg till att jag blev fri! Med rätt kli-teknik gick selen av, hurra! Passade på att inspektera granntomten, (min förre favoritgrannes), och att hälsa på gräddgrannen. De blev väldigt glada för mitt besök! Om jag fått bestämma hade jag hälsat på dem litet då och då varje dag, särskilt när de haft gäster, men av nån anledning har matte och husse inte tyckt att det passade sig att vi skulle hälsa på då? När jag haft dem kopplade, alltså. Då har de alltid stannat på vår sida gatan, fast jag tydligt visat att jag velat tassa över!

Inkräktaren visar sig här ibland. Han demonstrerade sin styrka genom att hoppa över det höga staketet till grannen utan att ens nudda det! Mina människor påstår att jag aldrig mer får slåss med honom. Men just nu är slagsmål långt borta, jag ligger mest och njuter i solen/skuggan, vilket som känns bäst för stunden. Livet är gott!

Tills buren plockas fram

Som ni ser vill mitt öga inte bli som jag vill ha det. Måste till den eländiga vettisen igen. MEN! Till mattes och husses förvåning hittade de mig igår uppe på klöstunnan igen? Då ska ni veta att jag först måste hoppa upp på en hög byrå innan jag kan kliva upp på tunnan. Så höga hopp har jag inte gjort på väldigt länge! Och så äter jag som en häst, påstår människorna? Mycket mer än ransonen för min vikt. Jag äter förstås för min egentliga vikt, den som jag hade förut, fem kilo, i stället för de ynkliga fyra, som jag väger nu.

Husse och matte är mycket ute med mig. Men ibland vill jag bara ligga ute i höggräset, i skuggan, gärna några timmar. Gör inget att jag har sele, det kan jag ta, bara jag får vara ute! 

Jag har det alltså riktigt bra. Åtminstone tills buren plockas fram igen...