Önskar er en...

Hoppas ni får en avkopplande och skön påskhelg!

Gustav och Lisa med sina uppassare

 

Hade litet flyttplaner

I helgen skojade litet med matte, husse och våra grannar. Jag upptäckte till min glädje att den så jamade gräddgrannen hade kommit. (Jag brukar alltså bli trakterad

Nä, jag kan ju inte flytta. Vem ska då sköta kontoret?

med en skvätt grädde där.) Dessutom brukar jag bjudas på rejält med gos och snällt prat. Styrde därför kosan dit på bestämda tassar och signalerade min ankomst. 

De blev så glada och bjöd genast in mig. Efter att ha druckit upp grädden, nosat runt en stund och konstaterat att läget var lugnt, tassade jag in i sängkammaren. Upptäckte att sängarna var väldigt bekväma. Måste ha slumrat till, för jag vaknade av att grannen klappade mig och meddelade att det var dags att gå hem? Hem?? Det var då jag skojade litet med allihopa! Jag låtsades som om jag hade flyttat till grannen! Hade det ju så lugnt och skönt utan en enda irriterande katt i närheten. Helt ärligt hade jag ingen som helst lust att tassa hem. Försökte alltså hålla mig kvar där så gott jag kunde, men som vanligt är man chanslös i såna situationer.

Jag blev helt sonika nedsatt utanför ytterdörren, och sedan började grannen gå mot mitt hus. Vad kunde jag göra annat än tassa efter? När vi kommit fram öppnade husse dörren för oss, och då tyckte jag det var lika bra att flytta hem igen. Vilket igår visade sig vara rätt beslut, för nu är det tomt i gräddgrannhuset igen. Förresten skulle nog husse och matte bli väldigt ledsna om jag flyttade? Och jag kan ju inte leva på bara grädde!

Lisa: Paus? Njaa...

Försöker koppla av en stund i alla fall

 Jag har mer än fullt upp nu med att hålla rätt på alla gästerna som besöker Restaurang Pipiga Pilfinken, men en liten paus måste jag unna mig. Eller paus och paus, här inne behöver både matte och husse hållas under viss uppsikt och tuktan, så riktigt ledig är jag ju aldrig.

Alla i mitt hus önskar er en bra helg, och hoppas att ni inte ska sakna den borttappade timmen alltför mycket!

 

Grönt som grönt?

Jag tassar ut på förmiddagen, solen skiner, det är skönt

Människorna ser mig inte, tror att jag är ute och jobbar

Att få dem att fatta detta sorts arbete är nog inte lönt

De får tro att det är av lathet jag utepatrulleringen nobbar

Men här är det varmt, finns växter, och det är väl grönt som grönt??

 

Vilken tur

Just nu är det riktigt bra här. Och vet ni varför? Det händer

Jahajam, slut igen. Men det gör inget, husse står beredd med påfyllning!

absolut ingenting! Allting går enligt invanda rutiner. Jag får sova och äta hur mycket jag vill. Särskilt det sistjamade är ett privilegium, har jag förstått? Trots att jag nu tuggar i mig nästan dubbel ranson varje dag, fylls matskålen på hela tiden. Mina människor påstår att det "bara rinner av mig"? Vilket naturligtvis är en stor överdrift! Här rinns det minsann inte, utom vid de tillfällen när det ska rinnas, förstås!

På jam om det, nu har jag upptäckt fördelarna med att använda låda i stället för buskar och gräs. Förut försökte jag hålla mig så länge jag kunde, bara för att slippa lådan. Inte längre. Självklart ska man först gå på lådan, för att efter det kunna ta en inspektionsrunda i lugn och ro där ute! Det tog många år för mig att komma på det. Vilken tur att jag har fått bli så gammal att jag hann lära mig!

Häromdagen kunde jag sitta och sola på trappan till vedboden i flera timmar. Det var alldeles ljuvligt! Men nu har jag hört att våren gått och gömt sig, och inte tänker visa sig på ett bra tag? Tråkig lek, tycker jag. Tills den behagar komma fram igen får jag väl fortsätta göra ingenting, och njuta av det. 

Hoppas ni får en skönt lat eller härligt aktiv helg, vilket ni önskar!



 

Lisa: Det är bara två saker...

Det är inte klokt vad mycket jag har åstadkommit sedan jag bosatte mig här! När jag tänker tillbaka hur det såg ut i

Visst syns det att jag vet vad jag vill?

rummen när jag först kom, oj, oj, oj, vilken skillnad! Mina människor är säkert tacksamma över hur luftigt det blivit i huset? Naturligtvis hittar jag fortfarande prylar som är olämpligt placerade, men det är ju bara att putta ner dem på golvet! Ibland är de litet trögfattade och ställer tillbaka det jag lagt där nere. Då är det bara att börja om från början igen. Till slut brukar polletten ramla ner, och jag får som jag vill. Ytterligare en fri yta. 

Jag känner mig alltså nöjd med hur jag lyckats uppfostra matte och husse hittills. Men jag har några problem jag har svårt att rätsida på? Ett är husses ovilja att låta mig hjälpa till att vika ihop överkastet på kvällarna. Helt illvilligt brukar han ofta passa på när jag är ute på altanen eller så. Hur elakt är inte det, när han vet hur jag älskar att sno in mig...eh, se till att vikningen blir perfekt?! 

Sen är det en annan sak på kvällarna som jag inte tål. Matte sköljer munnen med något sen hon borstat tänderna. Hon låter och låter. Jag har faktiskt tassat till henne i mina försök att få henne sluta med såna hemskheter. Värsta ljudet! Tror ni hon lytt mina jam? Nej då, i stället har hon stängt dörren och fortsatt med eländet  i "hemlighet"! Naturligtvis hör jag ändå på andra sidan dörren vad hon har för sig, och jamar ihärdigt och uppfordrande till henne att upphöra med dumheterna.

Frånsett de här sakerna styr jag ruljangsen här med fast tass. Jag och mina inneboende önskar er en fin helg!

Jag väntar allt litet till

Matte påstod att det var soligt och fint ute? Försökte till och med lura i mig att det kändes som vår! Mig lurade hon inte. 
Fast jag stod en bit från dörren kände jag mycket väl att temperaturen som strömmade in inte var av det värmande slaget. Men sedan hon öppnat dörren litet till gick jag med på en stunds spaning sittande inne på dörrmattan. Tyvärr får jag aldrig arbeta på det sättet nån längre tid så här års. Men att sitta inne i sängkammaren på den varma fönsterkarmen och spana är inte så dumt, det heller. Bäst, faktiskt, anser jag. Åtminstone tills det blir innetemperatur där ute. 




 

Lisa: Och vem skulle tro på det här??

Nu ska jag berätta en historia som ni kanske inte tror på, men matte och jag kan lova att den är alldeles sann. Matte säger att hon alltid kommer fundera på vad det var som vi såg?

Det var jag som upptäckte DET först. Min svans började slå så hårt att matte kom, undrande vad det var som lät? När hon såg mitt fokuserande på något ute på farstubron tittade hon också ut. Något rörde sig där. Först trodde matte att det var en katt, fast utan svans. Men också utan öron? Och dessutom skulle det varit en jättekatt.

Så här såg DET ut, fast mera rakt i ryggen

Inte särskilt konstigt ännu, tycker ni kanske? Men hör här: DET satt på bron och gungade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och på huvudet låg den lilla tomma vattenkannan, 1-liters, som husse ställt på bron tidigare på kvällen!

Den låg på sidan uppe på huvudet, precis som på bilden ovan, med pipen framåt och handtaget bakåt. Hela handtaget syntes, kannan satt inte fast i något. Den är ju alldeles slät, och litet oval i formen som vattenkannor brukar vara. Att få den att balansera på huvudet borde vara ett konststycke? Men, matte och jag stod där i säkert tio minuter och tittade på DET som satt och gungade med vattenkannan som fastlimmad på skallen?? Till slut kom kannan i riktig svajning och föll ner i trappan. I samma ögonblick var DET borta, puts väck, utan att vi hann se vart DET tog vägen? 

Därmed är jag nöjd och har lagt det bakom mig, men matte går fortfarande och undrar vad som hände? För vet ni vad, DET såg ut precis som en havsörn! Men vem kan tro på en sån historia?? 

Att det skulle sitta en havsörn på vår farstubro är osannolikt i sig, men att den dessutom skulle sitta där och gunga, med en vattenkanna på skallen...då har man väl passerat alla gränser för trovärdighet??

Om ni kommer på nån förklaring på det här i helgen får ni gärna berätta den! För övrigt hoppas jag ni inte ska behöva frysa i helgen, eller bli insnöade. Det är ingen hyfs på den här vintern som kommer när man tror att det ska börja våras?! Må så gott ni kan!