Är det så??

Det är då för ynkligt vilken urusel arbetsmiljö jag har

Hur är det tänkt att man ska kunna få plats här?

Ska man hänga med halva kroppen utanför?? Är det så man behandlar en arbetande monsterutdrivare här i huset? Va!?

Hur mycket?

Hur mycket kan man sova egentligen? Jag anser, att det är en vetenskapligt intressant fråga. Under den kalla tid som varit, kändes det som om jag tangerat något världsrekord? Möjligen slagen av husrekordhållaren Piff, som mitt på dagen har den rutinen att gräva in sig under något täcke/madrass och inte återkomma förrän sent på eftermiddagen. 

Så länge i ett sträck klarar inte jag. Styrkt av litet mat emellanåt är jag emellertid fullt kapabel till fler sovtimmar totalt. Eller åtminstone har varit. Nu, när kylan är något mindre bitande i pälsen, har jag dragit ner på sovandet. Rätt mycket, faktiskt.

Så man kan undra. Sover man för att man är trött, eller för att det är trist? Eller blir man trött när det är tråkigt? Får fundera på det. Nu ska jag njuta av att jag inte vill sova så mycket längre.

Vidareutbildning

Även om kylan dämpats här, är det blött och otrevlig att sätta ner tassarna. Ett lämpligt tillfälle att ägna sig åt studier. Jag har därför valt att fördjupa mig i ornitologi. Ett omfattande studiematerial är tillgängligt precis utanför ett av mina fönster. 

Just på den här bilden ser det tomt ut. Synd att ni inte kan höra hur det låter! Hela rhododendronbusken är nämligen full av tjattrande pilfinkar. De verkar trivas väldigt bra där inne. Det gör jag med!

Ibland har jag berättat om en rhododendronbuske, som har en restaurang i bottenvåningen. Eller åtminstone en matsal. Det är just den här busken. Jag drar mig ofta tillbaka där för att njuta av en nyfångad läckerhet.

Men nu får allt sånt vara tills det torkat upp litet. Det är rätt okej att sitta inne och studera också.

Vilken helg!

Det här har varit en riktigt, riktigt bra helg för min del. Två saker bidrog till det:

1. Det har inte alls varit så kallt. Men framför allt:
2. Min favoritkliare och kära sängkamrat har kommit!

 

 

Ja, ni ser ju själva vilket proffs jag har att göra med?! Och inte nog med att hon har rätt teknik, hon är uthållig också! Inte bara ett snabbkel, inte. Nä, hon sitter med mig så länge som jag vill. Lääänge! Inte konstigt att jag buffar och markerar den här människan som min så mycket jag kan. 

Nu vet jag förstås att jag inte är ensam vårdnadshavare till henne. Det finns en katt till, långt borta, som tar tass om henne när hon inte är här. Men där är där, och här är här. Denna veckan ska jag njuta fullt ut av den fina kontakten vi har oss emellan. Dag som natt.

Det är allt tur...

Det är svårt att förstå vad en del människor gör mot andra som lever och tassar omkring här, antingen på två eller fyra ben?

Eftersom jag ändå aldrig kommer kunna fatta det, får jag bara glädja mig åt att de allra flesta ändå är snälla och vill gott. Dessutom finns en klick super-snällisar! Såna som gör allt de kan, hela tiden, för att andra ska ha det bra. 

För oss katter kan mötet med en snäll människa vara skillnaden på liv och död. En räddningsboj som slängs ut framför våra tassar, även om vi inte alltid direkt förstår det? Vi har ju aldrig sett en sån boj förut?

Jag önskar att snällhet muterar till ett snabbt spridande virus utan botemedel. Ja, jag vet att det är ett önsketänkande. Men man får faktiskt drömma och hoppas!

En annan önskan är att ni alla ska få en riktigt skön helg!

Tallrikstricket

Nu ska jag berätta vad som hände idag. Jag hade varit varit ute en sväng på morgonen som vanligt. En väldigt kort sådan, för det var riktigt kallt om tassarna. Men mitt på dagen, efter en bit lunch, kände jag för att göra ett nytt försök där ute. Hörde matte och husse diskutera lämpligheten mitt önskemål? "Vi ska ju åka snart", sa matte. "Men det är en timme dit, och det är kallt ute" svarade husse, "han kommer säkert in".

Jag har inte så noga koll på hur lång en timme är? Men något jag upptäckte var hur skönt det faktiskt var där ute!
Åtminstone om man höll sig intill väggen på favoritgrannens härbre. Där, i solen, fanns ingen snö, bara gräs. Det var där jag låg och njöt i fulla drag, när jag såg husse öppna dörren och hörde honom ropa på mig med den där onaturligt hurtiga och lena rösten, som gör att jag anar oråd.

Jag tittade tillbaka och låg lugnt kvar. Efter en liten stund upprepades samma procedur. Jag fortsatte att njuta i solskenet. Strax därpå hörde jag det. Klirrljudet av våra godistallrikar! 

I samma ögonblick satte jag högsta fart hem. Hoppade galant över staketet, och rusade över planen och uppför trappan, in genom dörren. Jam, ni förstår? Lurad igen!!!

Fast inte riktigt lurad, för jag fick faktiskt några godiskulor. Men det var ju inte det jag förväntat mig. De där tallrikarna brukar betyda vitfisk! Godiskulor har inte alls samma dignitet. Dessutom blev jag sedan inlåst, och mina människor försvann hela eftermiddagen, ända till kvällen. 

Tänk att jag går på det där tallrikstricket gång på gång?

En investering

Husse verkar ha accepterat att vi jobbar i ett kontorslandskap. Jag har min arbetsplats här på kanten, med bra sikt både norrut...

...och söderut. Han har sin plats på andra sidan, där han inte är i vägen så mycket.

När det är lugnt på jobbet hinner jag ta en stund och fräscha upp mig litet och...

...passar också på att titta in hos honom. Tycker det ser aningen rörigt ut där, så jag föreslår en fika? Anser själv att jag arbetar effektivast när jag är skärpt. Han är med på noterna, så vi pausar båda. Eftermiddagsfika med arbetskamrater ska inte underskattas, minsann. Det är inte slöseri med arbetstid, det är en investering i arbetsglädje!