Ett långt och lyckligt kattliv är slut

Älskade Gustav

Jag minns så väl när Gustav kom till oss. Två tjejer från Kattkommando Syd hade kört honom ganska långt, runt åtta mil, tror jag. Han hade jamat hela vägen. Så spännande det var när de ställde ner buren på golvet i vardagsrummet, och jag fick se honom för första gången! Han var inte särskilt brydd över den nya miljön, utan tassade genast omkring för att nosa runt överallt. Då var han tre år.
 

Gustav i sin krafts dagar, han älskade att sitta här och speja

Lugn och social, det var hans framträdande egenskaper. Vågar nog påstå att alla tyckte om Gustav. Undantagen var katter som var fräcka nog att beträda hans mark. Han var i slagsmål många gånger, ibland med ett antal veterinärbesök som följd. En riktig småviltsjägare var han också. Lyckligtvis tog han inte så många fåglar, men desto fler möss. Det höll på att kosta honom livet, när han en gång fick i sig en förgiftad mus. 

I juni 2017 slutade han äta, och drog sig undan. Vi åkte till djurkliniken, övertygade om att det var hans sista dag i livet. Efter undersökning, behandling och en natt på sjukhuset fick han följa med hem igen! Visserligen var njurvärdena dåliga, men veterinären trodde han skulle få vara med ett tag till.

Och det fick han! Ett och ett halvt år. Dessutom fick han vara med denna underbara sommar, då han kunde vara ute mer än han någonsin varit. Tror han verkligen njöt av livet. Under hösten blev han dock magrare och magrare, trots att han åt mer än nånsin. Ständigt hungrig, men den sista månaden också piggare än på länge. Han hoppade vigt upp på relativt höga höjder, följde efter oss överallt för att kolla vad vi gjorde. Kanske var det mat på gång? Det var nästan så jag trodde att han skulle vara med oss en tid till.

Men så natten till idag började han kräkas blod, flera gånger. Och inte litet. Då tog vi beslutet. Vi kunde inte utsätta honom för eventuella behandlingar. Tror inte heller att de alls skulle ha förslagit det. Vi måste bortse från vår egen vilja att ha honom kvar. Till slut sade hans kropp ifrån, och vi måste låta honom slippa lida mer. Han har haft ett mycket långt och väldigt fint liv här. Drygt sexton år fick vi tillsammans.

Nu kommer han kremeras, och när hasselbusken börjar spricka ut, och det blir varmt i jorden, ska han få vila där under, för alltid.

Sista bilden på Gustav under hasselbusken, tagen inifrån köksfönstret. Här kommer han få sin sista viloplats.

Med detta kommer Gustavs blogg förstås avslutas. Jag kommer nu göra ett uppehåll och fundera på hur/vad jag ska göra med Lisas blogg. Hon är en mycket speciell och rolig katt, så kanske blir det något när allt lugnat ner sig litet.

Jag tackar för alla kommentarer Gustav fått genom åren, och tack till alla som läst bloggen, ni är ganska många, och det är jag mycket tacksam för.

Önskar er med detta en God Jul och ett Gott Nytt År!
Matte

Lisa: Plikten framför allt

Komsi, komsi, lilla musen!

Helt plötsligt har jag fått ett heltidsjobb. Om inte mer än det, dessutom mest koncentrerat till nattetid. I hörnet där bakom dörren försiggår otillåten aktivitet. Ingen annan är jag märker det. Matte hör ingenting. Husse hör ingenting. Hur är det möjligt att inte höra ljudet av alla fötter som springer omkring??

Ofta står jag helt beredd på att slå till, men hittills har de hållit sig där under golvet. Mitt arbetspass brukar börja på allvar runt nio-tio på kvällarna. Sen har jag fullt upp. Innebär att matte får avstå mitt sällskap tills vidare. Plikten framför allt!


 

Märkvärdigt?

Det är väl inget konstigt med det här?

Matte hittade mig uppe på skrivbordet. Det är väl inget märkvärdigt med det, kan jag tycka? Har väl suttit där hundratals gånger under alla år jag bott här, utan att nån sagt något? Men nu för tiden uppmärksammas de mest underliga saker. Helt plötsligt är de förvånade över att finna mig så "högt" uppe? Det var visserligen att bra tag sedan jag pensionerade mig från jobbet som kundmottagare, men så anmärkningsvärt är det väl ändå inte att jag besöker min gamla arbetsplats?

Men nu är det snart helg, och då brukar ingen vara på kontoret. Jag hoppas på många timmars vilande på husses mage. Och så önskar jag er alla en jätteskön decemberhelg!

Lisa: Bästa tiden på dagen

Morgongoset det bästa är...

Jag blir lika lycklig varenda morgon när matte äntligen vaknar, och särskilt när hon sätter sig på sängkanten. Det är stunden jag längtar efter. Fort, innan hon hinner resa på sig, kryper jag upp i hennes knä och rullar ihop mig i en skön ställning. Låter mig klias mellan öronen, på hakan och klappas över hela kroppen. Det kallar jag en perfekt start på dagen!

Ibland får jag ligga kvar så tills jag är nöjd, men för det mesta blir njutningen avbruten i förtid. Matte påstår att hon bara måste stiga upp?  Då brukar hon muta mig med en godisbit, innan hon skyndar sig in i rummet där min låda står.

Det är härligt med morgnar!


 

Längtar

Jag längtar och längtar

Helt ärligt tycker jag att livet är tämligen trist nu. Vad ska man hitta på så här års? Idag var det åtminstone inte lika fasansfullt kallt längre, så jag var ute och lyckades hitta litet gott gräs. Men eftersom min päls inte värmer särskilt bra längre, måste jag rätt snart tassa in igen. Det är det som är så tråkigt. Som jag saknar att kunna ligga ute och spana! Jag berättar ofta för mina människor att jag inte är nöjd med utvecklingen, men inte händer det något?

Nåjam, jag ska inte bara klaga. Häromdagen lyckades jag överjama husse att han skulle dela med sig av sin underbart doftande fisk. Det gäller att sitta nog länge och titta bedjande när han äter. Rätt effektivt har jag märkt. Men det är skrämmande vilken liten del jag brukar få. Slickar noga på golvet, så han ser att jag gärna tackar ja till litet till. Tyvärr brukar det aldrig hända.  Men bättre att vara i himmelriket en kort stund, än inte alls!

Nu önskar jag alla en skön och avkopplande helg, denna första i julmånaden!
 
 

Lisa: Prioriterar annat

Ni ska inte tro att det är bara Gustav som tycker det här skåpet är extra intressant! Jag känner också doften av något märkligt där inne, men ännu har jag inte tagit mig längst in i det avlägsna, mörka hörnet. Det är ett konstigt skåp. Fortsätter långt, långt bortom dörrarna? 

Gustav är duktig som tagit sig över alla bunkar som står i vägen. Så angelägen är inte jag. Matte får allt bana väg för mig om jag ska göra annat än besiktningar av dörr-området. Man kan jama att min uppfostringspedagogik är betydligt mera strikt och tydlig än Gustavs. 

Så innan jag får hyfs på matte (det kommer Gustav nog aldrig få, så mesig som han är), överlåter jag den inre skåpbesiktningen till honom. Jag prioriterar annat, som till exempel att uppfostra människorna att sitta/ligga stilla tills jag finner det dags att resa på mig. Mycket viktigare!


 

Lisa: Fotograferas? Nej tack!

Jag är inte så förtjust i att bli fotograferad. En gång tassade jag till mobilen så den for iväg. Det var när jag bodde på hotellet. Hon som hållit i den bara skrattade? Men hon tolkade det alldeles rätt, jag vill inte fotograferas. Särskilt inte när jag, som här, har hoppat upp i mattes knä för en stunds kärleksfull samvaro. Det höll på att sluta med en tilltassning här också, innan matte tog sitt förnuft tillfånga.

Nu är det sista helgen i november. Nästa helg kommer det hända skojiga saker, vet jag. Äntligen kommer alla leksakerna tillbaka i fönster, på bord och litet varstans. Men de brukar aldrig placeras rätt, så det blir mycket att stå i då. Får vila upp mig ordentligt den här helgen.

Hoppas ni får en skön helg allihopa!