Märkvärdigt?

Det är väl inget konstigt med det här?

Matte hittade mig uppe på skrivbordet. Det är väl inget märkvärdigt med det, kan jag tycka? Har väl suttit där hundratals gånger under alla år jag bott här, utan att nån sagt något? Men nu för tiden uppmärksammas de mest underliga saker. Helt plötsligt är de förvånade över att finna mig så "högt" uppe? Det var visserligen att bra tag sedan jag pensionerade mig från jobbet som kundmottagare, men så anmärkningsvärt är det väl ändå inte att jag besöker min gamla arbetsplats?

Men nu är det snart helg, och då brukar ingen vara på kontoret. Jag hoppas på många timmars vilande på husses mage. Och så önskar jag er alla en jätteskön decemberhelg!

Vet inte sitt eget bästa?

Husse kom hem igen i tisdags kväll. Då har jag också återupptagit mitt jobb på kontoret. Han brukar få till en massa papper, som behöver pressas. Ibland måste de sorteras litet också. Det innebär givetvis inte att jag därmed kan släppa kontrollen på vad som händer där ute! Nej, här gäller det att hålla ett vakande öga åt alla håll!

Otacksamt nog får jag inte alltid min välförtjänta uppskattning av husse? Ni kanske inte tror det, men det har faktiskt inträffat att han lyft ner mig från skrivbordet!? Då kan jag bli sur en liten stund. Innan jag hoppar upp igen. Jag inser ju, att han bara inte vet sitt eget bästa!

Bra i slutändan

Det blev litet för regnigt för min smak den här helgen. Särskilt lördagen blev en besvikelse, för dessutom försvann mina människor, och kom inte hem förrän det varit natt länge. Eftersom jag tassat in rätt tidigt på eftermiddagen på grund av just det blöta, förväntade jag mig förstås att äntligen få komma ut när de öppnade dörren. Tji fick jag! Nä, då skulle de lägga sig! Jag hade ju inte gjort annat i massor av timmar, och kände mig fräsch och utvilad, och det jamade jag minsann om. Hur mycket brydde de sig?

Till slut kom vi fram till en kompromiss. Matte fick sova av sig ett par timmar, men sedan fick hon allt pallra sig upp och släppa ut mig. Så hade jag åtminstone planerat. 

Tyvärr gick det inte riktigt som jag tänkt, för min lust att komma ut svalnade raskt i takt med att dörren öppnades. Beslutade snabbt att det fick bli en kompromiss på kompromissen. Matte beordrades att dra ifrån gardinen i kontorsfönstret, sedan lade jag mig på skrivbordet och spanade. 

När matte kom förbi några timmar senare låg jag så skönt att jag inte brydde mig om henne när hon öppnade dörren. Först när husse uppenbarade sig ytterligare timmar senare tyckte jag det var dags att kolla läget där ute. Då sken solen igen, och jag var trots allt rätt nöjd med hur allt hade löst sig.

När husse är borta...

Nu när husse är uppe i norra landet, får jag vara på skrivbordet hur mycket jag vill. Jag älskar ju husses mjukmage och allt det där, men han har problem med att dela med sig av vår gemensamma arbetsplats. Han kan till och med få det att låta som att hans papper är viktigare än min spaning? Var och en inser förstås det orimliga i detta påstående.

På just detta område är matte ett föredöme. Hon har inga synpunkter alls, utan låter mig bedriva mitt arbete med fria tassar. Även om jag mest vill jobba ute nu, gör vädret att det ibland är rätt behagligt att vara inne en stund. Som idag, när Åskar hälsade på för första gången i år. Och "när husse är borta, sitter katten på skrivbordet", som jamspråket säger.