Det blir bättre och bättre

Härom dagen, när det var soligt och fint, satte matte på mig kopplet som jag hade på mig när jag var alldeles nyanländ katt i mitt hus. Gissa om jag blev lycklig när dörren sedan öppnades?!

Åh, var ska jag börja nånstans??

Tar väl det som är närmast först!

Här fanns det massor att göra! Ovälkomna dofter måste markeras med nya och bättre. Mina, alltså!

Efter en stunds arbete kom vi ut i sköna solen. Det blev nästan överväldigande underbart! Efter alla år av påtvingad inomhusvistelse -som det kändes- sjönk jag ner där och bara NJÖT! Av varma gräset under mig, alla dofter och ljud. Där låg jag länge, länge och kände hur underbart livet kan vara.

När jag sedan kvicknat till, och tänkte inspektera den del av tomten jag inte hunnit ännu, blev jag i stället abrupt inburen? Matte påstod att inkräktaren hade dykt upp? Jag hann inte upptäcka det. Kanske var lika bra det?

Idag är sista dagen med den förfärliga medicinen. Jag AVSKYR den! Går och gömmer mig nån timme varje gång jag fått den. Igår var jag så hungrig, åt nästan dubbel dagsranson. Konstigt nog blev människorna glada över det? 

Nu önskar jag er alla en fortsatt fin midsommarhelg!

Då och inte nu

Sedan jag kom tillbaka från hotellet har jag fått en sån enorm arbetslust på nätterna? Det börjar med att jag vaknar och tar mig upp till

Dumma husse...

fönstret för att kolla läget. Eter en stunds spanande känner jag att jag bara måste få komma ut, fönsterspaning räcker helt enkelt inte! Naturligtvis uppmärksammar jag mina människor på detta, men reaktionen är inte den förväntade? Man skulle ju kunna tänka sig att den vore "men Gustav, ska du ut och jobba nu, i kylan och mörkret, vad duktig du är"!? Men nej då, hittills har jag varenda gång förvägrats komma ut! Jag blir så oerhört frustrerad över detta, och det får de minsann veta! 

När husse sedan på morgonen öppnar dörren har all arbetslust runnit av mig, och jag vägrar tassa ut. Det var ju då och inte nu som det var så spännande där ute!

Bra i slutändan

Det blev litet för regnigt för min smak den här helgen. Särskilt lördagen blev en besvikelse, för dessutom försvann mina människor, och kom inte hem förrän det varit natt länge. Eftersom jag tassat in rätt tidigt på eftermiddagen på grund av just det blöta, förväntade jag mig förstås att äntligen få komma ut när de öppnade dörren. Tji fick jag! Nä, då skulle de lägga sig! Jag hade ju inte gjort annat i massor av timmar, och kände mig fräsch och utvilad, och det jamade jag minsann om. Hur mycket brydde de sig?

Till slut kom vi fram till en kompromiss. Matte fick sova av sig ett par timmar, men sedan fick hon allt pallra sig upp och släppa ut mig. Så hade jag åtminstone planerat. 

Tyvärr gick det inte riktigt som jag tänkt, för min lust att komma ut svalnade raskt i takt med att dörren öppnades. Beslutade snabbt att det fick bli en kompromiss på kompromissen. Matte beordrades att dra ifrån gardinen i kontorsfönstret, sedan lade jag mig på skrivbordet och spanade. 

När matte kom förbi några timmar senare låg jag så skönt att jag inte brydde mig om henne när hon öppnade dörren. Först när husse uppenbarade sig ytterligare timmar senare tyckte jag det var dags att kolla läget där ute. Då sken solen igen, och jag var trots allt rätt nöjd med hur allt hade löst sig.