Man får passa på

Det är dags för litet fredagsjam med mig, Puff, igen. Konstigt namn på en katt-tjej, tycker ni? Jo, jag heter jag så, för en gång i tiden, för länge, länge sedan trodde man att jag var en kille!? När misstaget uppdagats ville min förre husse att jag skulle behålla mitt killnamn. Om nu någon har undrat över varför jag heter Puff?

Själv bryr jag mig inte ett smack om vad jag kallas. Jag bryr mig bara om två saker. Båda börjar på M. Mat och Matte. Eller Matte och Mat. Har litet svårt att bestämma rangordningen där. Husse är väl också rätt okej. Han kan nog komma på tredje plats? Har i alla fall accepterat hans närvaro här. Kan till och med ligga på hans mjukmage en stund. Men bara en liten. För matte är den som gäller för mig. Hon är min uppasserska, bästa vän och trygghet. Det vet hon om. Jag berättar det varenda dag i våra långa samtal, där jag alltid ska ha sista jamet. Det är jag mycket noga med.

För några dagar sedan gjorde Gustav det där igen. Det, som gör mig så rädd. Vaktar mig utanför lådan. Tänk dig själv, att du kommer ut därifrån och möts av en jättestor katt som pressar upp dig mot väggen?! Och inte bryr han sig om att jag ber om nåd heller? Som tur är, vet matte och husse om att han gör så här, och räddar mig. Den där Gustav är ett stort orosmoment för mig, även om han aldrig bråkat med mig på allvar.

Men en sak är bra med att ha honom här. Extra god mat brukar delas ut på två tallrikar. Och Gustav är inte så snabb. Alltså hinner jag först äta mitt, och sedan knycka en bit av honom med. Man får passa på att utnyttja de fördelar och tillfällen man kan!