Hör till åldern?

Så var den midsommaren slut. Synd. Det var så mysigt med alla snälla människor som kom och hälsade på mig. Jag har märkt, att de jag träffar alltid blir så glada? De får en särskild röst, som de bara använder när de pratar med mig. Jag tycker om när de låter så. Därför får de också klappa och klia mig. Och många var det, som ville klappa mig på midsommarafton, men jag tassade runt, så att alla skulle få sina behov tillfredsställda. Praktiskt nog satt hela sällskapet samlade på min altan, så jag glömde ingen. 

Morgonen därpå tog vi sovmorgon. Jag gör det rätt ofta nu för tiden. Matte säger att det hör till åldern? Kanske blir man mer morgontrött när man fyllt femton? I så fall är det ju tur, att också matte och husse börjar höra till den åldern. Jag tror åtminstone att de också fyllt femton år?

När jag väl fått sova ut, har dagarna fyllts av arbete, precis som vanligt. Efter frukosten har jag försvunnit på mitt, och endast undantagsvis kommit in igen före kvällsmaten. Inte ens då alltid frivilligt, det vill jag påjama. Mina försök att uppfostra matte och husse till att låta mig vara ute på nätterna går inget vidare. Det brukar irritera mig våldsamt ett tag på kvällen. Men när vi ligger i sängarna tillsammans, alla tre, då är jag faktiskt inte ett dugg arg längre.

Vilken tur jag har!

Många gånger har ni fått höra om min vänskap med favoritgrannen. Nu ska jag avslöja något som hittills varit hemligt. Ja, inte för mig och min nästfavoritgranne, förstås. Sedan en tid tar jag nämligen tass om en till granne.

Det är bara nu på sommaren som de bor här hela tiden. Resten av året kommer de ibland på helgerna. Givetvis har jag alltid hållit deras hus och tomt under uppsikt, även när de inte är där. Deras mark ingår ju i Mitt Område. På senare tid har jag upptäckt hur duktiga de båda är på att klia mig bakom öronen. De kompletterar varann. Först brukar jag tassa fram till honom för litet kli, och sedan till den henne. Om inte båda är ute tassar jag fram till ytterdörren och väntar. Jag tassar aldrig in där. Det räcker med att jag har två hem. Ibland ropar då den som är ute på den som är inne att komma ut, att jag väntar. Det tycker jag är artigt. 

Härom dagen när matte och jag hämtade posten kom de båda förbi. Då skvallrade de för matte om mina besök där. Och så sa de att jag var en ovanligt klok och fin katt. Jag är verkligen lyckligt lottad som är omgiven av människor som förstår att uppskatta en katts närvaro.