I brist på arbete får man...ja, vad?

Jag måste ha varit effektiv den dagen jag spårade efter mineringar och ägare till herrelösa skor. Inte minsta vittring kan nu kännas efter främmande makt. Till och med monsterskåpet kändes ointressant vid min inspektion idag. Så vad ska en uttråkad katt hitta på?

 Först gjorde jag matte sällskap när hon satt på sin cykel. Hon hade slängt några kläder på sängen. Testade var det var gosigast att trampa. Där....

....eller på min vanliga gosefilt. Provade länge och väl för att åstadkomma rätt bedömning.

Gav upp mitt test, det var omöjligt att välja. Studerade i stället matte, när hon drog någon slags snöre med foten nere på golvet. Det var inte nog intressant för att upprätthålla mitt engagemang någon längre stund.

En grundlig tvätt ansåg jag vara betydligt mer produktivt än att dra ett snöre med foten. Dessutom är det ju fredag, och vem vet, kanske blir det fest i kväll? Det gäller att se proper ut.

 Efter avslutad träning, respektive tvättning, tillbringade jag en stor del av dagen bedrivandes fönsterspaning. Särskilt intresse ådrog sig en stor, grön rackare, som satt och hackade i min stubbe. Den kommer litet då och då, och är en riktig retsticka. Han har en lång, vass näbb, så jag är avvaktande och försiktig i mina försök till socialt umgänge. Min plan har ändå varit att hälsa på honom, men varje gång jag närmar mig, flyger han iväg med ett hemskt läte. Som ett spöklikt skratt.

Efter allt jobb förväntar man sig ju en rejäl middag. Som vanligt kunde jag konstatera att min matskål var helt tom!
Ni ser ju själva? Jag vet inte vad matte menar, när hon säger, att hon ska köpa en skål, där maten alltid ligger i mitten?

Nu blir det helg igen. Vad jag kan förstå, finns det inget hopp om att få slippa snö på magen vid det utetassande, som trots allt måste till. Det är bara att hålla svansen högt,  morrhåren putsade och se glad ut i alla fall.

Önskar nu alla min kompisar en riktigt gosig helg. Vi tassas igen på måndag!

Var sitter stoppknappen?

 
Flera av mina kompisar har jamat om hur mysigt det är med ren tvätt. Eftersom jag inte testat det ännu, gjorde jag en störtdykning in i torkskåpet, efter att först hoppat över trafikhindret matte ställt i vägen. Förmodligen har mina vänner menat något annat, för detta var då inte ett enda dugg skönt. Bara litet kyligt, och blött på ryggen. Det måste finnas en annan modell för tvättnjutning? 

Njuta är något som också har varit helt omöjligt ute idag. Det är nästan så jag måste ta till ett svärjam, så bedrövligt har det varit. Tror alla mina kompisar har haft det lika illa. Är det någon som kan förklara vad allt det här vita ska vara bra för?? Jag har svårt att se någon som helst mening med det.


Här inomhus har det varit ovanligt lugnt den här dagen. Inga vidare faror har upptäckts, vilket inneburit massor med avkoppling. Eller rättare jamat, jag har förenat nytta med nöje, och stöttat mattes vänsterarm när hon suttit vid datorn. Det är litet av min specialitet. Då borrar jag in min nos i hennes arm med ett ganska hårt tryck, och förhindrar att armen därmed oförmodat slinter iväg mot höger. Vem vet vilka olyckor jag förhindrar?


Nu vill jag bara med bestämdhet uppmana den som häller ner allt vitt att genast upphöra med den verksamheten! Det är fullt här!

Lurad igen!

När husse kom bärande på två burar drog jag genast öronen åt mig. Hade ju förra åkturen i färskt minne, och något sånt tänkte jag då inte utsätta mig för igen. Piff, den dummingen, gick in i den ena buren helt frivilligt! Hon hade tydligen totalt glömt innebörden av dylika tingestar. 

Efter det höll jag stenkoll på mina människor, så de inte skulle lura mig igen. När jag hörde burdörren stängas om Piff, kikade jag försiktigt fram från mitt gömställe bakom garderoben. Sedan drog jag mig hastigt tillbaka, och drog över mig osynlighetsmasken. Tyvärr hade husse införskaffat specialglasögon, så han upptäckte mig med en gång. Sedan var det bara att konstatera ännu ett fullbordat nederlag:

 Jag ska INTE in i den där tomma buren!

 Jag ska INTE in i den jamade jag!

 INTE!!

IN....

Dubbelsuck!

Piff: Ja' e' rädd, Gustav, vafför låser dom in oss??

Gustav: Jag blir bara jättesur! Så här gör de hela tiden med mig ...eh..eller alldeles för ofta i alla fall. Jag kan sätta tio Dentisar på att vi inte ska ut på nån nöjestripp. Nu är det bara att jama på och visa vårt MISS-O-NÖJE!

Naturligtvis skulle vi till sticktanten. Igen! Tycker det börjar bli en otrevlig vana, det var ju bara några veckor sedan jag hälsade på henne. Först satte de Piff på bordet, och medan hon blev stucken jamade jag hela tiden Katternas Kampjam "Upp till kamp emot stickning" mycket högt och tydligt, för att visa Piff min solidaritet, och samtidigt klargöra vad jag ansåg om situationen. 

Det enda förmildrande med alltihopa var, att när jag också var klar, sa sticktanten att jag var helt perfekt i hullet, och en jättefin katt. Så ett litet, litet plus ska hon väl ha, i alla fall.  

Vad menar hon?

Matte menar att jag har blivit personlighetsförändrad. Som exempel tar hon det som hände idag. 

Hon har en gammal kartong, som hon brukar lägga andra tomma kartonger i, innan de får åka vidare till kartonghimlen. När hon kom hem, slängde hon ifrån sig den tömda kartongkartongen på golvet. (Ja, hon är litet slarvig.)

Genast insåg jag vad som låg där. En äventyrsgrotta, som omedelbart måste blixtattackeras och intagas! Jag kastade mig in där, utan att tveka.

Inifrån grottan hade jag perfekt uppsikt över fiendestyrkan. När området var lyckligt befriat från motståndare, måste jag vidare in i nästa stridszon.

Läget var kritiskt, anfall kunde väntas när som helst. Jag hade varenda muskel spänd, och alla sinnen på helspänn.

Dessutom var marken minerad. Jag måste iaktta yttersta vaksamhet, och lita på att nosen skulle vara känslig nog att upptäcka alla fällor. Koncentration var bara förnamnet.

Jag lyckades ta mig välbehållen ut från frontlinjen, bara för att upptäcka att någon soldat tappat skorna i buskaget. Nya faror! Jag tog skydd där bakom, beredd på det värsta. Låg där och lurpassade en lång stund, men då ingen ägare till skorna visade sig, lämnade jag över ansvaret för bevakningen till vicekorpralen.

Vicekorpralen går på sitt skift enligt mina anvisningar. 

Vadå, personlighetsförändrad???

En sån kattsäng vill jag ha!

Har haft en ganska trivsam helg. I lördags fick jag besök av minisen och hans stora människor. Minisen kom i en kattsäng. Åtminstone tyckte jag att det var en sådan, alldeles perfekt storlek för mig, och mjuk och skön. Dessvärre rönte jag ingen som helst förståelse för min njutning i den härliga sängen, utan blev bortkörd ideligen. Jag kan vara rätt envis när jag vill något, men de var ihärdigare.

Förutom det, hade vi trevligt tillsammans, och jag försökte vara en så god värd som möjligt. Lät mig till och med klappas av minisen. Jag tror i alla fall att det var en variant av klappning. Dragklappning, kanske?


Igår, när det var söndag, kom min favvogranne och hälsade på. Han skulle titta på boll med husse. Då måste han alltid låna min fåtölj, men det gör inget. Mitt enda problem när han är här, är att försöka dela min tid så rättvist som möjligt mellan honom och husse. Igår var jag litet hussesjuk, och då klagade grannen förstås, och ville att jag skulle sitta hos honom mera. Det är inte lätt alla gånger att vara populär.

 Jag äganderättsmarkerar grannens skor, så ingen annan ska kunna göra anspråk på honom. Hatten får vara, den är nog inte lika viktig...

Efter att själv lussat i morse för alla i mitt hus, väntar jag spänt på att få veta vem som blev Lucia på Södertälje katthem. Jag har slagit vad med Piff och Puff om tre Dentabits om vem det blev. Hoppas vi får veta snart!

Gustav lussar

Jag rymde nästan

Igår rymde jag. Fast bara litet grann. Till favvogrannen. 

Jag hade tassat ut i vanlig ordning mitt på dagen. När jag kollat och gjort det jag skulle, tänkte jag, att jag måste ta reda på, om det låg någon sanning i det där med att det åter fanns leverkorv hos grannen. Jamat och gjort hoppade jag upp vid hans fönster, som jag brukar. Lyckligtvis var han hemma, och jag blev genast inbjuden på lunch. 

Först måste jag kontrollera en av hans garderober. Det är min rutin, när jag besöker honom. När det är gjort, kan jag med gott samvete sätta mig nedanför kylskåpet och vänta på maten. Till min oerhörda glädje var ryktet om leverkorven sant! Det är det absolut godaste jag vet.

Sedan jag smaskat i mig läckerbiten, bestämde jag mig för att stanna där. Hörde på avstånd matte åka iväg, hon skulle hämta husse på flygplatsen. Efter ett långt tag hörde jag att de kom tillbaka, och då brukar jag ju alltid skynda mig för att hälsa välkommen. Nu låg jag kvar i den goa soffan och bara mådde bra.

Matte berättade sedan, att hon blev väldigt undrande och orolig när hon inte sett mig på så många timmar. Jag brukar ju liksom inte försöka sätta någon slags tapperhetsrekord i att vara ute i kylan. Så de gick och kollade i vedboden, men där var jag förstås inte! Då ringde matte till grannen och frågade om jag var där, och det var jag ju!

Litet senare kom husse till grannen och hälsade på. När de pratat en stund, frågade husse, om jag ville följa med hem, men jag kände mig inte riktigt beredd ännu. När man ligger inne i sköna värmen, kan det ta emot att kasta sig ut i kylan. Till slut tyckte jag litet synd om mina människor som var utan någon som tog hand om dem, så jag drog hem till slut. Då hade det varit mörkt länge. 

Nu känns det tryggt att veta att leverkorvsförrådet åter är välfyllt inför helgerna som kommer. Och första helgen kommer redan i morgon. Vi får väl göra bästa möjliga av allt vitt och kallt, och hoppas på litet extra gos och godis. Ha det så jamarbra, alla kompisar, så tassas vi på måndag!