Nu satte jag ner tassen

En av mina tre favoritgropar just nu. Jag väljer förstås grop efter var solen är. Det här är klockanhalvfemgropen.

Det går ju inte an att bara ligga och dega. Passar på att göra litet svanstvätt...

Nu är det full fart där jag bor. Det är tvåbenta och skällisar i varenda buske. Åtminstone nästan. Alltså håller jag mig hemma eller hos favoritgrannen nästan hela tiden. Det jag inte kan förstå, är varför de så ofta måste föra sånt oväsen? Man får ingen jaktro ens på nätterna! 

Ändå har jag börjat idka campingliv vissa nätter. De flesta. Matte har fått acceptera mitt ställningstagande i denna fråga. Första natten i det fria markerade jag väldigt tydligt min avsikt att stanna kvar ute, och nu föll jag inte till föga, som vid ett tidigare tillfälle. Sedan har det bara rullat på. Matte har gjort i ordning en sovstol på altanen. Dit tar jag min tillflykt om det blir för stojigt här utanför.

Vilket härligt väder jag har haft några dagar! Såg att några av mina kompisar haft flämtvarmt, men jag tycker det har varit ganska lagomvarmt. Så varmt att jag kunnat ligga i någon av mina solgropar. När det blivit skugga i den på bilden, tassar jag vidare till den bredvid hasselbusken. Den är användarvänlig ända till rätt sent på kvällen.

Och så en kort sammanfattning av min helg: 
Lördag: Matte och husse på rymmen. Saknade dem inte.
Söndag: Övervakning av trädgårdsarbete. Rätt kul.

Nu ska jag tassa runt och kolla vad ni har haft för er? 

 

Du klarar det!

Om det är något jag vill jama om så är det detta: Man måste tro att man klarar det! Kanske blir ett och annat galet ibland, men inte hindrar det att jag nästa gång är säker på att det ska gå bra? 

Ständigt försöker jag påjama för mina människor, att de måste tro att de klarar av olika saker. Till och med att ta det för självklart. Bland annat får de studera mina mycket avancerade hopp över staketet till grannen. Kanske kan man tro att en mogen katt som jag inte skulle klara av det? Så tänker inte jag. Jag bara hoppar! Den dagen det inte går längre, hittar jag på andra lösningar. Och det är det här sättet att tänka, som jag försöker överföra till min matte och husse. "Du klarar det!"  

En helg brukar mest innebära trevligheter, och lättare att klara av saker, kanske. Något extra gott på fredagskvällen, och ibland de andra dagarna också. Jag önskar att ni alla får en jamarskön helg på alla sätt!

Ära den som äras bör!

Piff fixade många blommor till matte

Idag måste jag dela ut litet beröm till Piff. Hon har nämligen på ett föredömligt sätt tagit tag i en sak jag länge irriterat mig på. För litet plats i bästa spanarfönstret.

Hon slog till i gryningen, när matte och husse låg och sov. Bara det var ju smart uträknat! På det sättet hann förstås ingen protestera eller ingripa. Helt sonika tog hon sats och hoppade rakt på den största blomman där. Sedan hade hon litet tur, för den stora blomman drog med sig en mindre i fallet. Efter det var det helt rent, både i mitten och på vänstra sidan av fönstret! 

Som av en händelse steg både matte och husse upp väldigt tidigt den morgonen. De ville väl se hur fint Piff hade gjort? Jag tror att matte blev glad också, för av en enda blomma fick hon fyra stycken sedan. Och, bäst av allt, den stora blomman står inte i något fönster längre. Den är inte alls i vägen för någon spaning.

Så, tack Piff, för att du ordnade svängrum i spaningsfönstret!

Men det var ju ingen leksak, det var en .....

Du trodde du skulle komma undan, va??

Trilskas du?

Jag förbereder min höger...

Tjoff! Där satt den!

Du ger dig inte ändå?

Jag sätter in sista hugget...

Kampen är över. Girmusen är nedlagd...

Det har kanske inte undgått någon, att jag i princip aldrig leker med så kallade kattleksaker? Förstår liksom inte vitsen? Enda undantaget har varit "undercovermusen". Den kan jag fortfarande ägna mig åt en stund, när den sätts igång. 

Härom dagen kom ett paket. Matte påstod att det var en ny leksak till oss. Jag hade därför inga som helst förväntningar på innehållet. Döm om min förvåning, när matte öppnade paketet! Det var inte alls någon leksak! Ut kom en livs levande girmus! Har bara hört talas om dem, men trodde inte de fanns i verkligheten.

Vet ni något om girmusen? Jag kan jama att de doftar underbart, har en löjligt liten, men rätt yvig svans, och är rätt kassa på att slåss. De är ändå trevliga jaktbyten, för de ger inte upp så lätt. Nästan varje gång jag tassar förbi den, så utmanar den mig på en duell. 

Om ni har chans att få en girmus hem till er, kan jag varmt rekommendera er att ta den!

Om Gustaf den förste

Max och Måns undrade för en tid sedan om Gustaf den förste, de kände inte till hans existens. De av er som jag känt länge, vet att han har funnits. Det här tror jag är första gången jag visar en bild på honom?

Gustaf den förste stavade sitt namn med f på slutet. Det var Piffs och Puffs husse som bestämde att han skulle heta så. På den tiden såg hussen inte ut som jag alltid sett honom, han hade bara växt färdigt till hälften. Gustaf kom till honom som en julklapp. På den tiden bodde hela min familj i norra landet, och långt ute på just landet. Jag kan känna mig litet avundsjuk på Gustaf, för han hade ett jamarstort revir, och nästan helt utan brummisar. Plus att han hade kattlucka, så att han kunde ligga under mattes säng och käka möss på nätterna.

Och så hade han en kompis i grannhuset. Han hette Fingal. De jagade tillsammans ibland. Ibland, när Gustaf hade tagit en stor hare, kunde de dela på bytet. Ja, det var alltid Gustaf som drog hem maten. Han var en hejare på att jaga. Ungefär som Max och Måns, tror jag. 

Men det fanns dumma saker också där. En stor katt några gårdar bort, som Gustaf måste slåss med litet då och då. Och då jamar vi slagsmål! Och så skördetröskan. Den kom i vägen för Gustaf en gång när han var liten, och matte och husse inte var hemma. En av lillhussarna ringde då till en granne och undrade vad han skulle göra? "Det är bara att skjuta honom", svarade grannen. Lyckligtvis lydde inte lillhussen, utan ordnade med någon, som kunde hjälpa Gustaf till vettisen. Där fick han hjälp att laga tassen, fast den blev litet sned efter det. Lillhussen fick mycket beröm sedan, för han var inte så gammal.

Och så bara måste jag jama om räven, även om jag gjort det förut. Matte stod och tittade efter Gustaf, när hon fick syn på honom uppe i ett träd. Och under satt en räv! Matte blev rädd och mycket orolig, för rävar kan vara farliga. Vet ni vad Gustaf gjorde då? Han hoppade rakt ner på räven! Det var det tuffaste jag hört i hela mitt liv! Räven blev nog väldigt överraskad, och sprang iväg allt den kunde. 

När lillhussarna växt och blivit stora flyttade de. Gustaf var mycket hos grannarna. De var gamla, och deras Fingal hade kommit till Regnbågslandet. Därför tyckte de om Gustafs besök. När sedan också matte och husse bestämde sig för att flytta till södra landet, frågade de Gustaf hur han ville göra? Då var han sexton år, och han var helt nöjd med att få bo hos grannen i stället. Matte och husse var också där rätt ofta och hälsade på. 

Sedan hände det hemska efter några år, att den nya matten blev sjuk, och kunde inte bo kvar hemma. Och efter en tid måste den nya hussen också flytta. Då var Gustaf arton år, och började bli stel och få svårt att röra sig. Min husse fick det svåra uppdraget att ta Gustaf till vettisen igen, den här gången för att han skulle få komma till Regnbågslandet. Det var jättejobbigt för både husse och matte, för Gustaf hade ju varit en så fin katt. Men husse gjorde en kista till Gustaf, och så hade de begravning på en fin kulle, och sjöng för honom. 

Matte hade förstås inte tänkt att också nästa katt skulle heta likadant, men nu hette jag ju redan Gustav, fast med v på slutet. Så en liten skillnad är det. Och jag skulle nog aldrig hoppa ner på en räv.

Motorsågsmassakern

Det har varit en ganska spännande helg här. Eller kanske ska jag jama öronbedövande. I lördags kom nämligen en traktor med några gubbar i. Utanför skällisens tomt stannade den, och gubbarna hoppade ut. Min husse hälsade på dem, men jag höll mig aningen avvaktande hemma på min tomt. Det visade sig klokt, för det dröjde inte länge förrän det blev ett vansinnigt liv där. Både min husse och en av gubbarna hade sågar som väsnades outhärdligt. Samtidigt band de fast traktorn med ett rep i ett träd. Jag måste ge upp och fly fältet. 

Först en bra stund efter att det så småningom blivit tyst, vågade jag fram igen. Det såg inte klokt ut på skällisens tomt! Överallt låg det träd och grenar. Jag gjorde en snabb besiktning, väl medveten om att skällisen kunde dyka upp när som helst. Men husse berättade, att han inte var hemma. Hans människor hade tagit honom med sig och farit bort, eftersom de visste att det skulle bli en massa oljud. Våra hussar hade tydligen kommit överens om att min husse skulle få ta bort en del träd på deras tomt. Träd, som kunde ramlat på mitt hus. Stora träd!

Nu har jag haft en hel del jobb med att övervaka husses flyttande av grenar och bitar av trädstammar in på vår tomt. Tyvärr sätter han emellanåt på den hemska monstersågen igen. Då är det bara att lägga tassarna på ryggen.

Och så måste jag förstås jama, att jag i lördags också fick mig ett riktigt skrovmål på min favoritrestaurang. Den som tillhandahåller kaniner. När jag hämtat maten, tassade jag iväg och visade den för husse. Han blev väldigt imponerad, men avböjde att hålla mig sällskap vid måltiden. Efter att ha ätit färdigt, blev jag så jamartrött att jag sov och sov ända till sent på kvällen. Maten hade räckt till er också. Synd att ni inte var här!
Och så måste jag jama, att jag fortfarande inte haft en fästing på mig, trots att jag bara har shoo-brickan och är utan Frontline sedan länge. Matte är väldigt förvånad.

Varje morgon.....

Tänk vad härligt det är varje morgon! Man vaknar, gäspar litet, och sträääcker på sig, så det känns skönt i hela kroppen. Sedan är man redo för en ny, spännande dag!

Här har våra människor massor att lära av oss katter! För det första, och det mest elementära, är de urkassa på att sträcka ut armar, ben och rygg när de vaknat. Åtminstone slarvar min matte och husse med detta viktiga. Inte konstigt att deras kroppar blir sega sedan!

Sedan är det det här med förväntningar. När jag vaknar, räknar jag med att det ska bli en bra dag, och att jag ska kunna utföra de sysslor jag brukar. Alltså är jag nästan direkt full av arbetslust och iver att få sätta igång!

Jag har en känsla av att människor ofta har negativa tankar om den kommande dagen. Till och med att de helst skulle vilja ligga kvar i sängen!? Över huvudtaget tror jag de tänker för mycket, i stället för att bara leva, och följa med i det som händer på dagarna. Återigen är vi katter föredömen.

Nu tycker jag att vi katter slår ett slag för morgnar, och försöker lära våra människor att uppskatta dem, som vi gör! Jag kommer börja direkt nu i helgen.

"Upp och hoppa,

sist upp är en loppa"

ska jag jama till dem direkt jag vaknar. Ska bli spännande att se effekten! Önskar er alla en god helg på alla sätt!

Vi tassas igen på måndag.