Hej, det är jag igen, Puffen! Jag är en riktig jamare påstår mina människor. Det är väl en komplimang, antar jag? Även om det inte alltid låter så på deras tonfall? Jag är nämligen väldigt envis, och ger mig inte förrän jag har framfört mitt ärende i detalj. Och ni vet väl alla hur trögt det kan vara att bli förstådd!? Dessutom är det ju en sak att berätta vad man vill, till slut brukar ändå det mesta av budskapet gå hem. En annan är nästa steg i processen, och det kan bli knepigare, om det vill sig illa. Man ska förstås bli åtlydd också! Begäran om litet kli bakom nacken och allmänt gosande brukar inte ställa några bekymmer. Värre är det när jag beställer mat. Mycket värre! Nonchalansen är för det mesta skrämmande. Givetvis brukar jag inte ge mig för det! Aldrig! Är man inte nöjd ska man givetvis inte tiga.
Sen brukar jag alltid berätta för människorna när jag ska besöka lådan. Och när jag är klar där. Men jag har just aldrig hört några särskilda reaktioner på mina tillkännagivanden? Däremot brukar de tycka det är roligt att jag skriker av glädje när de kommer hem. Det är i alla fall hur de uppfattar det. Egentligen är det mest anklagelser för att de varit borta så länge. Men det kan jag bjuda på, för det brukar alltid sluta med en ordentlig kelstund. Om det varit glädjetjut eller arga jam kan liksom kvitta då!
Har ni också mycket att jama om?
Gustav och jag och våra människor önskar er alla en mysig fjärde advent!
Inlägg
