Viktigt?

Ibland tror jag att våra människor överskattar betydelsen av vad de måste göra. Alltså måste göra. Absolut. Oundvikligen. Det är klart att vissa saker ska prioriteras. Se till våra matskålar och toaletter till exempel. 

Jag undrar bara, om allt är så jamarns viktigt som de tror? Ibland tror jag de har svårt att hålla isär nödvändigt-måste och bör-måste? Till och med att de kan få för sig att bra-om-utifallatt-måste är detsamma som nödvändigt-måste!? 

Därför får de har fullt med måste-lappar som flyger omkring i luften. När kvällen kommer har de fångat bara en del, och resten ligger i drivor på golvet. Det är då de blir stressade, av att se alla högarna. 


Hur ska vi då göra för att hjälpa våra människor? Somliga saker måste de ta itu med själva. Det är svårt för oss att hitta rätt på de nödvändiga måste-lapparna åt dem. Men, vi kan kräva en stunds stillhet, genom att till exempel be om knäsittning. 

Med litet tur är det möjligt att människan förblir sittande, och kanske till och med då kommer på, att någon eller några måste-lappar faktiskt kan slängas i återvinningen. Eventuellt tar någon annan hand om dem där. Eller så återvinns de som energi till din människa.

Hur som jamat, en sak står alltid på måste-måste-lappen: Sköta om katten. Det är viktigt!!!

En härlig aprilhelg önskas er allihopa! Vi tassas igen på måndag!

Eller?

Vi har haft premiär på ett säkert vårtecken. Fylla trädgårdstunnan.

Det är ett arbete jag gillar. Därför brukar jag avsätta rätt mycket tid till övervaka och kontrollera när matte krattar. Ibland slarvar hon med kottarna. Lämnar några kvar på fel ställe. Då är det min uppgift att rätta till slarvet. Jag tassar till dem, och placerar dem där de ska vara. 

Så här i början har vi många och stora högar att ta tass om. Allt får inte plats i tunnan. Men jag har övervakat att matte pressat ner det som går. Sedan skulle vi köra tunnan ut till vägen. Det var en bra bit. Tunnan var nog väldigt tung, för matte stönade och ojade sig litet. Hon drog den baklänges. Och det var allt en väldig tur att jag var ute! Jag visade henne nämligen vägen genom att tassa precis bakom hennes fötter, ända tills hon var framme.

Jag tror hon uppskattade det? 

Vad är meningen?

Jag filosoferar över livet...

Vad är meningen egentligen?

Att ha det så gott man kan,kanske??

Nu är det hög tid....

Jag var litet seg i morse. Låg och drog mig en stund till i min fåtölj, sedan matte kommit och hälsat god morgon. Men sen satt en portion blötmat fint. Det är vad vi alltid får till frukost nu, i köket. Efter första arbetsskiftet där ute brukar matte hälla upp det som finns kvar i påsen. Jag är nämligen inte så hungrig direkt, men efter litet jobb smakar det desto bättre.

Det var väl inte så dåligt väder idag, egentligen. Rätt skapligt, till och med. Men när matte öppnade dörren, kände jag mig inte arbetssugen. Det var något annat som sög. Min mage! Jag ångrade att jag ätit så litet tidigare. Men jag tog mig en titt ut där i dörröppningen, innan jag vände på tassen och retirerade in i rummet. Matte såg litet förvånad ut, men jag trodde att hon skulle fatta. Hur fel jag hade!

Hon gick och öppnade denna dörr, jag vet inte hur många gånger. Varje gång jag jamade "mat", gick hon dit. Inte till skafferidörren, som hon skulle, utan till ytterdörren. Till slut brydde jag mig inte ens om att titta ut. Då, äntligen, verkade det gå upp ett ljus! Hon hämtade maten, och ställde den på min matplats i hallen? Men fattade hon inte? Jag satt kvar i köket och tittade uppfordrande på henne. 

Och tänk, då till slut, ställde hon ner matskålen i köket, där jag alltid brukar äta blötmat. Men kan väl inte äta blötmat på en plats som är reserverad för torrisar? Hur trögfattad kan man vara?

Tror det tog nästan en timme att få igenom mitt budskap, för matte ansåg sig behöva duscha också emellan mina jam. Det är nog hög tid för en repetition av jamiskakursen.  

Till slut kom den

I fredags kom min husse hem igen. Annars var det en rätt tråkig dag, för det var dimmigt och kallt. Det var så mycket dimma, att husses plan inte kunde landa på vår flygplats, utan fick fortsätta till en annan. Därmed gick jag miste om en massa kvalitetstid med honom. Som tur var kom han på kvällen i alla fall, och det var härligt att få återinviga hans mjukmage.

Inte blev det något bättre väder på lördagen heller. Husse och matte försvann en stund på eftermiddagen, men det gjorde inte så mycket. Jag hade det skönt i min fåtölj. Två innedagar, alltså.

Men igår! Äntligen fick jag se den blåa himlen igen! Ingen tvekan i dörröppningen längre minsann. På lätta tassar försvann jag direkt ut på en arbetsdag, som varade från morgonen till sena kvällen. Mina människor kom också ut. De krattade utanför vår tomt, mot vägen. Jag höll dem sällskap, hela tiden. Ibland tog jag en paus och solade i det torra gräset. Men mest höll jag ett öga på vad de höll på med.

Jag sitter och kollar när husse lyfter löv i skottkärran

Efter allt arbete njöt jag av en stunds avkoppling

Ser ni att jag fått en konstig klump i halsbandet? Det en Skudo, som vi provar för att slippa fästingar och loppor. Matte har utsett mig som testkatt, tror jag. Förra året testade jag en Shoobricka. Den fungerade perfekt i flera månader. Nu hade butiken ingen sån, utan de rekommenderade en Skudo. Den ska räcka i ett helt år. Om jag inte tappar halsbandet, förstås. Det är sånt som kan hända när jag måste försvara mitt hus.

Idag blev det litet tråkigt igen, för både matte och husse försvann hela eftermiddagen, och innan dess kom dimman tillbaka. Med andra jam blev det inneliv för min del. Jag anser att det som de tvåbenta kallar arbete inverkar menligt på mitt viktiga jobb. Men de verkar inte bry sig.

Det gjorde du bra!

Det här bör ni komma ihåg, mina kompisar: Våra människor behöver mycket uppmuntran! Vi gillar väl också att höra att vi är duktiga och så, men det vet vi ju redan. Visst kan jag göra saker ibland, som genererar att jag får beröm. Det tycker jag är trevligt, men gör egentligen varken från eller till, när jag nästa gång befinner mig i samma situation. Det är inte säkert jag uppför mig likadant då, och därmed inte får beröm. Men det kvittar, liksom. Är inte alls viktigt för kommande beslut. Jag gör bara det jag vill ändå. Så är det bara.

Men våra människor! De mår så bra av att få beröm och stöttning! Om någon ser dem, och säger att "det där gjorde du riktigt bra", så kan det hända märkliga saker med dem. Och det gäller de tvåbenta i alla storlekar, har jag förstått.

Vi katter är bra på uppmuntran. Varje dag jamar vi om för våra människor på olika sätt när de gör bra saker för oss. Men jag tror inte det riktigt räcker med våra uppmuntrande jam? De behöver höra det från andra tvåbenta. Och om de nu inte får det? Det är då jag tänkt att den här skylten kan komma till användning.  Om din människa vet sig ha gjort något bra, men omgivningen inte märker -eller ser, men  snålar med beröm- då kan du peka med tassen på skylten.

Det här kan vi hjälpa våra människor med! Eftersom din människa/människor förmodligen gör bra saker varenda dag, borde de alltid ha en sån skylt att titta på vid behov. Med gemensamma ansträngningar hoppas jag vi kan glädja våra kära tvåbeningar med litet extra-pepp! 

Med det önskar jag alla kompisar och era inneboende en härlig helg! Vi tassas igen på måndag. 

Jag testar en cigarr

Jag ville också få prova

en sån där cigarr som många kompisar skrivit om

Efter en kort, men ingående och intensiv testomgång, kan jag nu avge mitt omdöme

Under en tid har jag noterat, hur en del av mina kompisar jamat positivt om en cigarr. Har därför haft en ständig inköpsuppmaning till matte, och ser man på, äntligen har hon hörsammat min begäran! 

Visst, det hon slängde ut på golvet var säkert en cigarr. Men nog hade den slående likheter med en girmusunge? Både till formen och doften. Dock saknades en svans. Jag drar alltså den slutsatsen, att en girmus utan svans är en cigarr? Det finns saker här i världen man inte förstår till fullo.

Mitt betyg på cigarren är en sjua på en tiogradig skala, vilket är ett ganska högt omdöme för att vara mig. Inget kommer dock i närheten av min girmus, som är en klar tia. Men så är den heller ingen leksak, utan en kompis.

Ännu utan konkurrens