Kom ihåg!

Just det, våra människor har sina brister, men vad skulle vi göra utan dem? Huvudsaken är ändå att de är snälla, tar ansvar och visar att de tycker om oss!

 Önskar er en trivsam sista helg i maj! 

Fästingrekord

Jag är en godmodig typ med stort tålamod, men nu börjar det naggas i kanten. Enligt min mening råder det kamningshysteri i mitt hus! Åtminstone vad mig anbelangar. 

Matte säger att hon aldrig sett så många fästingar på mig förut? Jag hinner knappt sätta tassen utanför dörren innan de tydligen hoppar på mig? En hade dessutom haft det dåliga omdömet att gömma sig och suga sig fast på min haka. Stor och full av mitt blod fick den sitt straff, dömd till omedelbar kremering.

När jag nu accepterat sprut i nacken (motvilligt) och en medaljong hängande om halsen, (som fastnar i matskålen ibland), kan jag tycka att fästingarna skulle vara smarta nog att välja ett annat byte? Nu börjar jag i alla fall sätta tidsgränser för kamningarna. En minut ungefär tycker jag är lagom. Ska ju ändå snart ut igen. Och sen är det dags för nästa kamning. Och nästa...och nästa... 

Traktens mest välkammade?

 

Vilken morgon!

Det hände något riktigt obehagligt i morse. Första varningssignalen: Både husse och matte var uppe ovanligt tidigt. Redan då började jag ana oråd, och besökte lådan, något jag normalt undviker. Sen dröjde det inte länge förrän jag fick mina farhågor bekräftade. Husse kom bärande på transportburen!!! Varje katt med förståndet i behåll inser vilka åtgärder som skyndsamt måste vidtagas. Ett säkert gömställe är vad som gäller!

Jag utsåg golvet under husses säng, längst in mot ena gaveln, till mitt skyddsrum. Hörde hur det stökades där ute, och hur mina människor låtsades som om allt var precis som det skulle. Gick jag förstås inte på! Inte ens när jag hört burdörren låsas kom jag fram. Mig skulle de inte lura! Nä, jag stannade i mitt skydd ända tills jag hört ytterdörren låsas. 

Sen gick det en ganska lång stund innan de kom tillbaka. Kikade försiktigt fram, och såg Puff släppas ut ur buren. Hon sprang jamande förbi mig, och jag blev helt plötsligt osäker. Tänk om de skulle ta mig nu? För säkerhets skull ilade jag tillbaka till mitt fort. Men när jag hörde matpåsen öppnas i köket slängde jag säkerheten överbord och tassade försiktigt dit. 

Buren var borta, och faran verkade över för den här gången? Puff hade en del att jama om det hemska stället hon varit på. Fast hon hade fått mycket beröm för att hon varit så duktig och låtit sig undersökas. Nu ska hon få äta inbakade leverpastejkulor igen, i tio dagar. Så hon är nöjd med det, och jag är mer än nöjd att det för en gångs skull lönade sig att gömma sig!


 

Tänk...

Tänk att det bara är maj ännu. Och tänk på hur många såna här underbara dagar som ligger framför oss! Fortfarande känns det som om sommaren består av en oändlig rad av dagar, nästan som skulle vi ha det så här för alltid? 
Så känner jag det i alla fall, när jag ligger och solar magen i en ganska nygjord grop. Jag bara njuter, utan att ägna gråa dagar en enda tanke.

Övervakningshelg

Den här helgen har jag en del ägnat åt att övervaka husses och mattes märkliga övningar där ute. De har tagit bort jord i lådor och sen hällt i jord där igen? På litet avstånd har jag iakttagit det hela. Jord är inte lika otrevligt att få på sig som vatten, men likafullt inte behagligt. Att vara tillsammans och arbeta uppskattar jag i alla fall mycket.

På egen tass har jag haft ett annat, och större, projekt: Operation Bevakning av Sorkbo, för enkelhetens skull kallat OBS. Det har tagit en stor del av min tid! Har haft det där stället under uppsikt länge, över ett år. På senare tid har mitt arbete med OBS intensifierats, eftersom förutsättningarna för aktiviteter där nere förbättrats avsevärt. Ska berätta mer om det senare. Kan nu bara konstatera att projektet kommer uppta mycket av min tid framöver.

Idag har det dock hittills fått vila till förmån för en del fönsterspaning. Projektet är viktigt, fast inte nog för att bli blöt i pälsen. Men efter en rejäl återhämtningspaus nu på eftermiddagen, verkar det torrare där ute, så jag vässar väl klorna och tar nya tag?!


  


 

 

Men en dag...

Den här veckan har jag tänkt litet extra på vänner som har det jobbigt i sina liv just nu. Där allting har blivit annorlunda, och inte som man hoppats. Då är det svårt att komma med någon tröst. 
Men också om man har det alldeles som vanligt, kan man ibland behöva en påminnelse att allt inte är grått. Fast man kan behöva vända sig för att upptäcka ljuset, det kan komma från oväntat håll.

Och så önskar jag alla en så bra helg som det bara går!

Bara att vänta!

Nu har jag det allt beviljat, kan ni tro! Utanför min ena ytterdörr har jag holken med pilfinkar, och nu har vi

upptäckt att på en bjälke på min innätade altan finns ett koltrastbo! Så nu kan jag bara lugnt sätta mig nedanför holken och redet och invänta att maten kommer nerramlande! 

Det gäller bara att hindra matte från att vidta åtgärder, och kanske till och med förhindra min närvaro? Jag vet av erfarenhet att jag inte kan lita på hennes support när det gäller mitt fågelintresse!