Arbetsplatsbesök

Vedboden ingår i mitt arbetsområde

Fann inget misstänkt på vedkorgen, men säkrade den i alla fall. Man vet aldrig...

Att kunna få en god överblick underlättar arbetet

Jag skulle allt gärna vilja ta mig upp dit

VÄLDIGT gärna!

Fast vid närmare eftertanke...jag kollar den här sidan i stället. (Vem jamade "törs inte?" Pffft!)

Förresten, vad gör vi här inne, matte? Se vad solen skiner där ute!!!

Och vet ni vad? Idag såg vi en nässelfjäril sätta sig i gräset! Då är det väl vår???

Hoppa på? Jag??

Nu ska jag berätta om nåt som hände förra veckan. Matte var ute och städade i rabatterna, och jag höll mig förstås i närheten. 

Självklart var det jag som upptäckte honom först. Ingen katt kan tassa förbi Mitt Område obemärkt. Det var Negus/Pedram som var ute och rastade sin husse. Hussen och min matte började prata. Matte uttryckte de mest illvilliga tankar om mig, nämligen en oro att jag skulle hoppa på Negus och göra illa honom??! Förstår inte alls hur hon kunde trodde det? Klart jag gör skillnad på Inkräktare och katter som luftar människor!!

Naturligtvis visade jag dock ett artigt intresse för Negus, och vi utbytte diverse jam i all vänskaplighet. Men när det var färdigjamat oss emellan, lämnade jag dem. Allt kändes klart, det fanns inget mer att tillägga. Jag drog i stället iväg för att inspektera granntomterna söderut.

Och matte fick allt ta sig en funderare på sin märkliga uppfattning om mina egenskaper. 

Tji fick den!

Så har det gått en helg igen. Redan i förra veckan for husse iväg, för att vara borta hela tre veckor. Utan minsta samråd med mig fattar han såna tokiga beslut? För att få litet hussekänsla sover jag i hans säng varje natt, fast det är ensamt vill jag lova. 

Men det är sol ute! Det är i alla fall något att glädjas åt! Jag tror att nästan alla jag känner där ute också haft det soligt och fint? För min del har det betytt att tassa ut på morgonen, och in igen först på kvällen. Tänk att denna tid äntligen är här! 

En enda sak ska jag dock klaga på, nämligen alla dessa skällisar som rusar omkring utan att ha kopplat sina människor. Igår var det dags igen för mig att fly med det långa benet före. Vår lilla grind mot stranden hade blåst upp, och det tolkades tydligen som en invit för kattjakt? Hundens matte var dessutom så långt bort att hon inte märkte någonting! Nu har jag ju skaffat mig en viss rutin på att hantera såna här attacker genom åren, så det blev ingen kattstek den här gången heller. Hoppas det aldrig någonsin blir det.

   

Men en dag...

Och nu önskar jag er alla en riktigt solig, varm och skön helg!

Portad

Kom och lägg dig du också, matte!

Sen ska du bara rulla runt...

...och tillbaka igen. Det är JÄTTESKÖNT!

Vill du inte? Tråkmåns där...

Vi tassar väl in, då?

Dörren STÄNGD?

Vad måste göras, sa du???

Det är sånt jag kan tänka på

Här har jag, som ni ser, intagit "Klassisk Kattställning Nummer 1". Hur ofta avbildas vi inte så här, sittande, med svansen rullad runt framtassarna? Det är ett bra sätt att sitta på när man känner sig lugn och tillfreds, samtidigt som man inte vill förlora uppmärksamheten på omgivningen.

Det finns många som tycker att vi ser visa och outgrundliga ut när vi sitter så här. Visst, så är det också. Så många, många, många generationers lärdomar ligger nedärvda i oss. Vår känsliga intuition är känd, och utvecklas hela tiden. Det sistnämnda kan skrämma en del människor, har jag hört? De kan tycka att det är nästan kusligt hur vi känner på oss saker. Men vi är bara ytterst skickliga iakttagare och dessutom mästare i att läsa av människors kroppsspråk!

Det är sånt jag kan tänka på, när jag sitter på stolen med svansen på tassarna.

Och så fortsätter jag förstås att hårt hålla tassarna för att Viskas husse ska få tillbaka sin lilla katt. 

 

Det skulle jag ha berättat om, men...

Egentligen skulle jag ha berättat mycket om vilken härlig helg jag har haft i solen, men sedan jag fått veta att lilla Viska har rymt och inte hittats ännu, har mina tankar förstås gått mycket till henne och hennes familj; Husse, Sippo och Tindra.  

Om jag vandrade iväg här skulle jag inte ha några problem att hitta hem, för jag är ju hemma och känner området. Viska har bott bara en kort tid hos sin familj, så hon fattar förstås inte riktigt var hemma är ännu? Att hon dessutom haft en tuff uppväxt, med dåliga erfarenheter av människor, underlättar inte precis hennes vilja att ge sig till känna.

Vi tänker mycket på Viskas husse, som verkligen bryr sig om sina katter, och förstår att han har det jamarjobbigt just nu. Här håller vi alla både tassar och tummar hårt, hårt för att Viska ha hittas snart, snart!