Eller, gör det?

Önskar er alla en riktigt solig vårhelg!!!

Fars - fast tvärtom

Att få mat i det här huset börjar bli rena farsen. Fast inte ett dugg rolig sådan.

Den enda pålitliga tidpunkten att få i sig litet, är vid frukosten. Då är allt som vanligt. Åtminstone för mig. En portion smaskig blötmat för riktigt mogna katter. Men sen...

Förut har det alltid stått några skålar framme med torrisar. De är borta? I stället smusslas det med mat hit och dit. Piff och Puff stängs in i vardagsrummet, och jag får äta ensam i köket. Eller så får jag vara på andra sidan dörren tillsammans med någon av dem. Det är frustrerande att höra ljudet av någon som smaskar i sig mat i köket, kan jag meddela.

Allra mest noga är det visst att ingen slickar i sig av Piffs mat, för hon har något på som ska göra bajset lösare. Och det är något Puff definitivt inte ska ha. Och jag är nöjd med mitt bajs precis som det är. 

Nu får jag alltså lida för att varken Piff eller Puff ska äta så mycket av torrisarna. Inte för att de är någon smakupplevelse, precis, men det har ändå känts hemtrevligt att alltid kunnat ta sig en bit när andan fallit på. Tur jag har mina egna uteserveringar i alla fall.

Kan jag?

Ett ögonblicks avkoppling...

...innan ännu en hund måste hållas under uppsikt.

Denna gång visserligen fastsatt med en människa, men man kan aldrig vara nog försiktig. Jag bor ju så perfekt, men nog skulle jag önska att det inte vore en allmän genomfartsled för hundar precis utanför min tomt. 

Jag kanske skulle kunna ta ut en trängselskatt?

På gränsen

Åh, matte, jag känner mig alldeles matt...jag tror faktiskt jag håller på att SVÄLTA IHJÄL!!

Där i skåpet finns räddningen. Om det inte redan är försent?

Ibland har hon faktiskt hjärta!

Och vet ni vad!? Idag har vippstjärten kommit hit!

ID-problem

Undrar just hur det är hos er? Här är det i alla fall sommar! Det måste det väl heta när det är nitton varma grader? Börjar nog bli dags att planera för säsongens första utenatt snart? Men då vill det till att jag inte går på något av mattes alla tjuvknep för att få in mig.

Jag har haft vissa identifikationsproblem den här helgen. Brukar ju kunna höra på långt håll när matte kommer med bilen, och därmed kunna tassa henne till mötes. Men den här helgen, ja, faktiskt ända sedan i torsdags, har jag stött på problem. När matte var på bilsjukhuset i torsdags för att de skulle byta däcken, upptäckte något farligt under nosen, och sa att matte inte fick köra hem. Alltså blev bilen inlagd, och hon fick låna en annan bil. Den lät inte alls som den skulle. Påföljden blev förstås uteblivet välkomnande. 

Nu har matte hämtat vår riktiga bil. Den varken såg ut eller luktade riktigt som vanligt, och all min kattefiering var som bortspolad. Men det var snabbt ordnat! Så nu är ordningen återställd på alla sätt.  

Utbildningsdag i Jamhult

UTBILDNINGSDAG  I JAMHULT

Ett stort antal intresserade katter hade anmält sig till utbildningsdagen i Jamhult. Temat var "Människor- svårbegripliga, men inte obegripliga." En senare fördjupningskurs kommer spinna vidare på temat, där också uppfostringsdelen av människorna kommer behandlas ingående.

Efter gemensam lunch med kokt vitfisk, gräddsås och räkor, avslutades dagen med en timmes öppet jameri. Alla kunde då ventilera sina speciella problem, vilket verkade mycket uppskattat. Samtliga deltagare tecknade sig därefter för att deltaga även vid nästa kursdag.

Med detta reportage önskas ni alla en skön helg, som visst äntligen ska innebära både sol och värme!   

Vardagsrumsdramatik

Det skedde något aningen besvärande här förra veckan. Genant och pinsamt. Tyckte åtminstone matte att det var. För oss katter.

Jag låg nöjd och avslappnad i soffan. Matte satt i min fåtölj och tittade på teven. Puff sov i sin igloo. Allt andades fri och ro. In på scenen trädde Piff, från altanen. Men det var något märkligt med henne? Hon hoppade omkring på ett sätt hon aldrig brukar? Då såg matte. En liten mus sprang för livet, in bakom vedbunken.  Piff hade hämtat sig en leksak där ute.

Matte drog fram bunken. Musen rusade iväg, mot teven. Det är nu "pinsamheten" tar sin början. Jag kände inte alls för att avbryta vilan för att jaga en ynkligt liten musunge. Matte hämtade mig och satte ner mig framför teven, i avsikt att jag i kraft av min erfarenhet snabbt skulle...ja, ni förstår? 

Det var bara det att jag inte var på humör för jakt just då. Jag satt kvar där en stund för syns skull. För att visa min goda vilja plockade jag upp en tygmus som låg framför mig, men återvände sedan till min sköna soffa. Piff och Puff fjantade omkring, och nosade överallt, men också de tröttnade till slut. Tre katter och en mus i ett och samma rum. Det finns visst nån slags lek "Vad ska bort?", men vi hade lust att leka den. Inte alls.

Sent på kvällen stängde matte in mig och Piff i den delen av huset. Vad som sedan hände är vår hemlighet. Huvudsaken är väl att inte minsta lilla mus synts till sedan dess?