När man sitter i glashus?

Jag trodde knappt mina ögon när jag såg vad min vän Sippo hittat på. Vilken kompis jag har, alltså! Och inte bara han, utan alla andra vänner, som också är med på det hela! Jag får knappt fram ett enda jam, så överraskad är jag. Och givetvis enormt stolt. Känns som om jag vunnit Nobelpriset. Eller hur jag tror att jag skulle känt mig, om jag fått det där telefonsamtalet av Horace. Att få det är väl ungefär lika ärofullt som Sippos överraskning, skulle jag tro? (Om någon inte har Facebook, har Sippo samlat en grupp som gillar min klokbok och vill resa en staty över mig.)


För övrigt har det varit en lugn dag hittills. I morse var samma skällis som invaderade min tomt härom dagen på hugget igen, planerandes ett nytt anfall här. Hans matte kom vrålande efter nu med. Men, snopet för hunden, den här gången var grinden stängd, och konstigt, men turligt nog, hoppade han inte över. Kan skvallra litet för er att jag tror han heter Sigge. Det bör han göra, för det ropar hans matte. Men alldeles säker är jag inte, för hunden verkar tro att matten kallar på någon annan?


Fast man kanske inte ska kasta sten....

Jag svarar på frågor

För några dagar sedan fick jag en award av Hjulia, Smulan och Amanda. Att få känna sig uppskattad och omtyckt gör livet gladare. Sen vet jag förstås inte om jag är visast i världen, men visast på min gata i alla fall. Det vågar jag nog påjama.

Så var det då frågorna.

1. Varför började du blogga?  Det var längesedan. Jag bara kom på det en dag. Kände ett behov att skriva av mig, tror jag. Det var rätt i början när Piff och Puff ockuperat mitt hus, och jag behövde få förmedla mina känslor kring bland annat detta.

2. Vilka bloggar följer du?  De som är på min blogglista följer jag varje dag.

3. Favoritfärger? Vitfiskvitt och leverkorvsgrått.

4. Favoritfilm?  "Ekorrboet" är en de bästa filmerna någonsin. Och så gillar jag TV-serien "Katt söker mus".

5. Vilka länder drömmer du om att besöka? Helt klart Leverkorvslandet! Övrigt resande får vara för mig.

Tycker att Nea kom på en jamarfin idé, att ge vidare awarden till alla kompisarna här. Alla är ju lika förtjänta av ett pris! Och så är det bara roligt om någon mer svarar på frågorna. Alltid får man veta något nytt.

Ska förresten passa på och förvarna att min sekreterare kommer smita från sitt jobb. Det kan bli si och så med kommentarer och annat både onsdag och fredag kväll. Får ingen riktig pli på henne. 

 

Då stannade jag inne

Nu ska jag berätta om min helg. I fredags kom överraskande grannen på andra sidan hit. Det är de som av någon anledning bor ihop med en skällhund. Den senares huvudsakliga uppgift i livet verkar vara just det, att skälla på allt. Inklusive mig, men jag bryr mig inte så mycket mer. Hela den familjen ägs dock av en katt-tjej. Piff och Puff är bara miniportioner jämfört med henne. Hon och jag är ungefär lika gamla, och har träffats många gånger förstås. Men inte så mycket som vi borde. När hon är här på somrarna delar vi liksom upp våra patrulleringstider, och undviker därmed närmare konfrontationer. Det har blivit ett och annat jamningsutbyte vid staketet bara.

I fredags kväll låg jag fridfullt och sov i min fåtölj, när lugnet avbröts av högst upprörda jamanden på altanen. Husse flög upp från sin soffa, och matte kom också. De undrade förstås vad som stod på? Jag hörde naturligtvis vad det handlade om, och låg lugnt kvar. Ute på altanen stod en mycket uppjagad Piff och stirrade ut i mörkret på en jättelik svart katt som satt där och stirrade tillbaka. Det var inga snälla saker de jamade till varandra, kan jag meddela. Till slut gick matte ut, och då flydde grannkatten. Piff kom in, och allt blev lugnt och tyst. Jag kunde fortsätta sovandet.

På lördagen hade jag besök, men de fick mest klara sig själva. Passade på att vara ute mest hela dagen. Mycket bra planerat, för på söndagen kunde jag inte tassa ut på hela dagen. Det var farligt att vara ute, sa matte, och jag hade inga invändningar. Till och med jag kan ge upp utelivet, när jag hör hur det viner och tjuter där ute. Envis är jag, men dum är jag inte.

Utvald?

Egentligen är det inte så mycket att tillägga eller förtydliga. Många av er har blivit just utvalda, och känner säkert stor stolthet över detta. Det är litet synd att vi inte kan välja människor själva i större utsträckning. Ibland hamnar vi ju så helt fel. 

Själv bestämde jag mig tämligen omgående att stanna kvar här hos mina nuvarande människor, när min tidigare husse försvann någonstans. Jag vet att de är tacksamma för det.

Min önskan är förstås, att fler människor ska inse, vilken förmån och glädje det är att bli utvald av en katt. Med vår psykologiska blick och intuition ser vi rakt in i människors själar. Vi vet.

Med dessa jam vill jag önska er en trevlig Kattens Dag, och era människor en ljus första advent! Vi tassas igen på måndag.

Det ville jag inte

Matte tänkte hon skulle ta en närbild på mig

Det gick inget vidare

Jag ville inte va' med på bild

Så jag vände ryggen till. Ser ni förresten att mitt högra öra fått en liten fin böj efter min senaste försvarsinsats?

Okej, du FÅR en bild då..men jag tänker INTE titta i kameran och jama ekorre...

Eller hur?

Nu har det hänt igen. Med råge. I morse höll jag som bäst på med min morgonrunda, när det helt plötsligt kom en skällis i raketfart in genom min strandgrind, som hade blåst upp litet på natten. Den hade förstås fått syn på mig, och såg fram emot litet mera frukost. Efter hunden kom matten vrålande, och med kopplet i handen. Hon var jamararg, och rusade tvärs igenom min tomt. Nu var det här en ganska stor hund, och den fick inte plats under min vedbod. Det fick jag. Till slut insåg skällisen att loppet var kört, och återvände till sin matte. Jag pustade ut.

Mitt arbete kunde därmed fortsätta. Tassade färdigt min runda. Tog lunch, och en liten meditation på den. Därefter gick jag på eftermiddagsskiftet. Hann inte mer än påbörja det, innan den var dags igen! Genom bilinfarten kommer en annan hund vilt skällande! Den rackaren kände jag igen. Det var han som skrämde slag på matte sent en kväll för några månader sedan. En kortbent, ettrig liten otäcking. Den här gången dög inte gömstället under vedboden. Turligt nog öppnade matte dörren precis, så jag kunde rädda mig in i mitt hus. Hon uppmanade hunden att gå hem, men jag vet inte om den brydde sig. Matte stod en stund för att se om någon människa som hörde ihop med hunden skulle uppenbara sig. Det gjorde det inte.

Men alltså, två gånger på samma dag! Det är litet väl mycket för en fredlig katt.

Det ena värre än det andra

Vet inte om jag måste sluta sitta med matte och läsa tidningen på förmiddagarna? Ena dagen får jag syn på en annons om en matskål det inte ska kunna dofta om, och nu har jag hittat en annan av samma kaliber. Nä, värre.

Ni vet säkert alla att det är årets viktigaste helg, den som kommer. Det är då vi ska firas allihop. Som jag har förstått det, ska våra människor då servera oss alla läckerheter vi beställer, avsätta tid för extragos, lekar och samvaro. Med andra jam, det är vår egen helg. 

Därför blir man förstås glad, när man hittar en stor annons i tidningen "Fira kattens dag med oss!". Man studerar intresserat annonsen, för att få veta vart man ska bege sig för att få i sig litet vitfisk, räkor och annat smått och gott? Och jodå, visst handlar det om mat. Men alla tankar på ett eventuellt deltagande får ett abrupt slut, när man fortsätter läsandet. "De 14 första kunderna som handlar minst 3,5 kg kattmat får.." Ja, vad tror ni? Ett kilo strömming? En skön sovfilt? Ett klätterträd? Nä, håll i morrhåren: En kattbur!!!

Vad är detta för en miserabel present på kattens dag? Man häpnar! Jag har uttryckligen förbjudit matte att åka på det "firandet". Hemskt gärna vill jag bli uppvaktad i helgen, men då ska det vara på mina villkor!