Ja, varför?

Det finns så mycket att fundera på! Detta, och mycket annat, ska jag tänka på i helgen. Och bara ha det skönt, förstås. Önskar er allihop detsamma!

Jag är inte som andra katter?

Här gör Piff något jag aldrig gör. Hoppar in i ett skåp för att hitta en sovplats. Har förstått att jag är en rätt ovanlig katt på så vis? Nästan det enda jag hoppar upp på, är fönsterkarmar. På de två, som är rensade på skräp, alltså. Övriga bryr jag mig inte om. 

För flera år sedan hoppade jag upp på matbordet en gång när jag var arg på matte. Då lade jag mig mitt på bordet och stirrade på henne. Av någon för mig obegriplig anledning fick det inte avsedd effekt? Hon skrattade bara, och sedan körde hon ner mig. Totalt misslyckad protest. Litet rädd och tillplattad hade hon väl ändå kunnat bli?

Det är inte det att jag inte har hoppkapacitet. Klarar galant det höga staketet till grannen. Jag är bara en icke-skåp-intresserad katt. 

Vi är oeniga

Jag har problem med mina människor. De litar inte på  mig. Tror inte jag har full koll på avståndet till bilhjulen. Senast igår hade vi en dispyt om detta.

Jag hör alltid på långt håll när min bil närmar sig, och skyndar mig hem för att välkomna. Så långt är allt frid och fröjd. Det är när jag sätter mig och väntar på infarten, som problemen börjar.

Igår satt jag alltså där helt lugnt och fredligt, inväntandes att matte skulle köra in den vanliga vägen. Självklart var jag väl medveten om behovet av förflyttning för min del. Det är beträffande själva tidpunkten för densamma som våra åsikter går isär.

Ut ur bilen kom husse, viftande med armarna och utstötande underliga läten. Orolig för hans mentala tillstånd flydde jag givetvis in på gräsmattan. Först när matte parkerat bilen vågade jag mig försiktigt fram igen. 

Enligt min uppfattning är en eller ett par decimeter en tillräcklig säkerhetsmarginal till bilhjul. Det är om detta mått vi för ständiga diskussioner. Jag försöker påjama att jag faktiskt bott här i tio år nu, och alltid sett till att flytta på mig tillräckligt. Men vad hjälper det? De litar inte på mig, helt enkelt.  

 

Borta??

De där människorna! Ibland blir man alldeles häpen över deras brister. För mig inträffade det senast igår kväll.

Jag hade just förberett mig för nattens vila, när matte började gå omkring med en sökande blick i alla rum. Ut och in gick hon i vardagsrummet, där jag rullat ihop mig i en behaglig sovställning. När hon kom tillbaka för åttonde gången reste jag på mig. Följde efter henne in till husse, som låg i sin säng. "Jag kan inte hitta Piff", sa matte, "kan hon ha smitit ut??" 

Husse klev upp, och så gick de och letade båda två. Jag beskådade spektaklet på litet avstånd, förundrad. Självklart visste jag exakt var Piff befann sig, men nog tyckte jag, att  de borde klara av detta utan min hjälp?

Till slut verkade de ge upp letandet. Husse gick och lade sig igen. Matte gick in i badrummet. När hon kom ut därifrån efter några minuter, vad var det första hon såg? Piff sittande på den stol hon ofta ligger och vilar på! Och det var ju där hon legat hela tiden! 

Det värsta är, att både matte och husse kontrollerat den stolen flera gånger utan att upptäcka henne! Vad säger det om deras syn- och luktsinne? Det är ett under att de alls klarar av de dagliga bestyren! 

Borta? Jag??

Jag är miljövän

Det passade bra att denna helgen var en särskild ljuständarhelg. Så grå och mörk. Mycket blött i luften. Med andra jam har jag haft gott om tid att avsätta för matte och husse. Vi har tänt ljus och pratat om människor och katter som inte syns längre. Själv har jag inte träffat någon av dem. Men det är många kompisar här i blogghuset som inte finns kvar längre sedan förra året. Det är dem jag har tänkt på, i mattes knä, framför ljuset. 

Litet utetid har det blivit ändå. Måste kolla så inkräktaren håller sig borta. I det jobbet ingår naturligtvis att markera mina gränser på ett naturligt sätt. Det är ett evighetsgöra, eftersom markeringarna ständigt måste förnyas. Men jag använder i alla fall miljövänlig spray, helt nedbrytbar och naturvänlig.

I lördags hälsade min favoritgranne på. Den här gången fick han och husse titta på bollen i teven för sig själva. Jag låg i husses säng och hade det så lugnt och skönt. Min favoritgranne är verkligen just en favorit, men när det kommer till bolltittande tycker jag han blir onödigt oberäknelig. Har svårt att sitta stilla, och skriker för mycket. Men jag ledsagade honom i alla fall hem sedan, när bollen rullat färdigt.

 

Ett ljus brinner

Dagar kommer, dagar går

Dagar, som vi finns

och leva får

och sedan de dagar

vi blir någon som man minns 

Då upptäckte hon...

Igår kväll smög jag in litet försiktigt. Skyndade mig till matskålen. Slukade snabbt en rejäl mängd bitar. Snabbade mig sen iväg till min sovfåtölj. Detta trots att husse låg i soffan, och att jag alltid brukar ha hans mjukmage som förstatassval när det gäller sovplats.

Denna ändring gjorde matte aningen misstänksam. Fick en strålkastare rakt i nyllet. Då upptäckte hon dem. Mina krigsskador. 

Ja, vad ska jag jama? Ni vet ju hur jag är. Knappt något kan hetsa upp mig här hemma. Man kan göra nästan vad som helst med mig, utan protester från min sida. Men...inkräktare! Jag blir bara alldeles tokig av att se nosen av någon. Och det gjorde jag igår kväll. 

Det blev en rejäl batalj. Rackarns så vassa klor och tänder han hade! Måste erkänna att han åsamkade mig en hel del skada. Matte påstod att hon aldrig sett mig så blodig, men hon överdriver alltid. Jag satt i alla fall stilla på en stol hela tiden hon blötte ner mig på huvudet och örat. Jag skulle aldrig jama det högt, men det var faktiskt rätt skönt. 

Hoppas nu bara att mitt försvar var kraftfullt nog för att vara avskräckande för ytterligare intrång.