När man är en snäll typ

Och så önskar jag alla snällingar (för det är ni väl?) en riktigt fin vårhelg!

När husse är borta...

Nu när husse är uppe i norra landet, får jag vara på skrivbordet hur mycket jag vill. Jag älskar ju husses mjukmage och allt det där, men han har problem med att dela med sig av vår gemensamma arbetsplats. Han kan till och med få det att låta som att hans papper är viktigare än min spaning? Var och en inser förstås det orimliga i detta påstående.

På just detta område är matte ett föredöme. Hon har inga synpunkter alls, utan låter mig bedriva mitt arbete med fria tassar. Även om jag mest vill jobba ute nu, gör vädret att det ibland är rätt behagligt att vara inne en stund. Som idag, när Åskar hälsade på för första gången i år. Och "när husse är borta, sitter katten på skrivbordet", som jamspråket säger.

Teori och praktik är inte samma sak

Det är inte ens en vecka sedan jag funderade på mattes uttalande om att jag skulle vara någon slags expert på att vara vid hennes fötter. Både min tro och mina vänners kommentarer här var att jag skulle tolka utlåtandet positivt. I teorin, ja. I praktiken, nej!

För nu är det ju så, att man kan vara hur skicklig och meriterad som helst på nära-fötterna-området, men vad hjälper det, när ens matte inte når upp till lägstanivå när det gäller att se sig för??? 

Vad händer då? Jo, man blir trampad på tassen när sagda matte håller på och fyller en kruka med jord, för att sedan ta ett steg bakåt utan att se om en katt sitter där! Man protesterar givetvis högt mot denna ojusta behandling, och inser att ens expertkunnande står sig slätt, när det ska matchas mot klumpiga människor.

Hon fick klara resten av krukorna utan min hjälp.     

Det eviga (?) problemet

Hur svårt kan de' va', matte?

Det är rent märkligt att vi aldrig ska kunna reda ut hur en av de viktigaste sakerna i huset ska fungera? Jag vet inte hur många gånger jag (och de flesta andra katter) klagat på den enorma snålheten när det gäller litet guldkant på tillvaron, det vill jama GODIS!? 

Nån ynka liten tilldelning, alldeles för sällan, är vad som står till buds, åtminstone i mitt hus. Detta aktualiserades senast igår kväll, när jag fick provsmaka en ny sorts sticks. Hur ska man kunna lämna ett utlåtande, när man knappt hinner känner smaken innan den är slut? Jag bara frågar? Försökte få matte att förstå att en större bit krävdes, ja, rentav mycket större, om jag skulle kunna sätta betyg. 

Undrar just om jag någonsin kommer tillrätta med detta problem?   

En delikatess?

Helt plötsligt blev det sommar! Alldeles precis lagom pälsvarmt. Jag har kunnat ligga i solen och bara njuta, länge, länge. Faktum är, att jag måste erkänna att mitt arbete därmed blivit aningen lidande. Har mest varit hemma, och hos närmaste grannarna. De jag gillar, alltså. 

Hos grannen i söder har skällhunden varit på besök, så någon visit där har av naturliga skäl inte varit aktuell. Han har vid upprepade tillfällen talat om för mig hur mycket han ogillar mig. Fast en gång, när han skällt ut Piff (på den tiden hon fick vara ute på egen tass), tassade jag fram till skällisen och gav honom en smocka. Kanske är han sur på mig än?

Igår knep jag mig en liten fjäderkotlett. Det är inte så ofta det händer, men ibland utmanar de mig aningen för länge. Hade knappt hunnit börja smälta den i magen, förrän den knackade på och ville ut igen. Det blev en ganska stor hög på marken bredvid altanen. I morse var alltihop borta. Eftersom den knappast såg ut att vara i flygbart skick, måste någon annan tyckt att den hittat en delikatess? Pigge Kott, kanske? 

Storleksfundering

Tänk att man kan vara liten som en katt och ändå så perfekt utrustad!?

Nu ska den här perfekta katten tillbringa helgen ute i det perfekta vädret, och jag önskar att alla ni där ute också får en helt perfekt helg!

Expert?

Vet ni vad hon sa, min matte? "Du är expert på att gå framför fötterna!" Just så sa hon.  Med betoning på expert.

Jag har funderat på om detta ska tolkas positivt eller negativt? Att vara expert på något är väl fint? Man är bättre än många andra inom ett specialområde. Följdfrågan blir då hur området "framför-fötterna-gående" meriteras? Med tanke på det tonläge matte använde, är jag inte helt övertygad om att hon avsåg uttalandet som beröm?  Tyckte mig nästan till och med kunna ana en liten suck som slutkläm. 

Men det kanske var av ren beundran?