Åh nej...e're dags nu igen???
Gissar att många av er gjort samma upptäckt som jag, när ni tittat ut. Vet inte hur det är med er, men jag har väldigt svårt att tro att det blöta ska fortsätta mer än högst några sekunder till. Jag väljer att tolka det som att jag har en mycket optimistisk läggning.
När dörren är öppen, och jag ser ut över den blöta bron, vill jag förstås inte sätta ner tassarna i vattnet. Men. Vad säger att det blöta inte slutat falla ner i samma ögonblick som dörren stängts? Det måste ju sluta någon gång! Den gången kan ju infalla likaväl nu som om en timme, eller hur?
Försökte jama dessa ståndpunkter ett flertal gånger till matte, medan hon satt framför datorn. "Passa dig, Gustav, så jag inte slänger ut dig", hotade min känslokalla matte mig till slut, och hänvisade till att det faktiskt fortfarande öste ner där ute. Påstod hon, alltså, jag tror bara på det jag själv ser.
Jag minns dock med förskräckelse, att hon dessvärre en gång verkställt detta hot, så jag drog mig tillbaka. Men inte utan att visa henne med irriterade svansvift vad jag tyckte om hennes agerande. Till slut kunde vi i alla fall enas om en kompromiss. Jag tassade ut på altanen, och lade mig där i soffan. Att betrakta regnandet därifrån kändes ändå som en halv seger.
Önskar nu alla mina kompisar en mindre blöt, och fortfarande varm, helg! Vi tassas på måndag!