Nio liv??

Tänk om det är så väl, att jag har nio liv! Då ska jag -i nästa- vara tuff, och inte låta några tjejer diktera villkoren i mitt liv. Nä, minsann, då ska jag bestämma var matskålen ska stå! I nåt liv ska jag också se till att kunna göra det där som jag inte riktigt minns vad det är, bara att jag tror jag går miste om något i det nuvarande livet?

Det är lätt drömma om ett annat liv. Ett, där man vågar saker, man inte törs nu. I det andra livet är man framåt och duktig, har en massa vänner och gör allt det där man borde, men inte orkar idag. 

Nu vill jag än en gång påjama, att detta är en klokbok för våra tvåbeningar. Vi katter är ju redan mästare på att göra det bästa av alla situationer, och leva just nu, utan dåliga samveten eller oro för framtiden. Men våra människor!?

Jag återkommer ständigt till detta, hur man måste passa på att leva just nu, i denna sekund. Att saker, man kanske tycker är litet vardagliga och trista att göra, kan vara det man saknar mest, om man inte kan utföra dem längre. Ibland tycker jag det är väldigt motigt att tassa ut på jobb, och försöker slippa undan i det längsta. Men tänk om jag inte behövdes där ute? Eller om ingen brydde sig om allt jag uträttar här inne med spinnterapi, magmassage och kärlekskurrande?

Jag lever mitt enda liv. Njuter av det jag får, och löser problemen när de dyker upp. Eftersom jag förmodligen inte kommer se röken av de andra åtta liven, måste jag göra det här livet så bra jag bara kan.

Önskar er alla, mina kompisar, och era människor en härlig helg! Det sägs att våren ska komma på allvar...Vi tassas igen på måndag!

Kära Piff och Puff!

Matte har uppmanat mig att tassa ner något snällt och positivt om er idag. Hon säger att det är någon slags dag i dag, när de ska uppmärksammas. De, och alla andra tjejer. Mycket underlig begäran, anser jag, men eftersom vi är utlovade något extra gott till middag, måste jag försöka tänka ut något.

Tänker......tänker...........tänker....tänker......tänker...

okej då...

Till Puff: Du är nog inte så konstig som du verkar? (Matte, visst är det väl ett snällt jam?)

Till Piff: Jag gillar när du kommer och nosar på mig på morgnarna, du är den enda som får göra det. Och så är det mysigt att vi kan ligga ganska nära varandra och sova. En sak till kom jag på nu. Du försöker aldrig sno min mat! 

Vad duktig jag var. Jag jamade ingenting alls om morr, utfräsning, påhopp, fåtöljockuperande....*vad säger du, matte?* Nähä, jag ska visst sluta nu. Då undrar jag bara, när blir det min dag???  

Äntligen!

Äntligen!

Äntligen har jag fått tillgång till mitt växthus igen! Som jag har väntat på detta! Visserligen har jag passat på att inspektera det ibland, när matte varit där. Men då har det varit så kallad vinter, och inte särskilt trivsamt. Kallt och otrevligt. Men nu!

Nu är allt precis som det ska vara! Alldeles varmt och skönt i pälsen. Fast inte riktigt som det ska, för där är på tok för stökigt. Bordet, som jag ska ligga på, är fullt med krukor. Golvet är belamrat med en mängd skräp. Jag tror inte matte förstått riktigt vad man ska ha ett växthus till? 

Jag har ett riktigt nytänkande förslag till inredning: Lådor med kattmynta längs sidorna, en skön säng att sova i, kanske en stol också, med en mjuk dyna i. Och en fågelholk i taket. Som en eftergift till matte skulle jag kunna låta vinrankorna vara kvar. 

Detta, menar jag, skulle göra att växthuset blev det paradis det har potential till att bli. Bara man rensar bort all bråte.    

Vad våren kan hitta på!

Ser ni vad skönt jag har det? Jag sitter på den lilla trappan utanför vedboden. Just nu har jag den som ett av mina favoritställen. Min grop under hasselbusken får vara utan mig ett tag. Kanske är det våren som gör att man blir litet annorlunda? Vill hitta på nya saker? 

Jag vet inte om jag törs erkänna det, men jag till och med lekte med en liten boll inne i mitt hus tidigare idag. Har jag väl aldrig gjort förut! Egentligen tycker jag ju att bollar är urtrista. Men så helt plötsligt, på eftermiddagen, hände något märkligt i kroppen, och tassarna började röra på sig, liksom av sig själva, och slå mot bollen. Och när tassarna jagade efter bollen, måste resten av kroppen förstås hänga med. Fast jag aldrig leker med bollar, verkligen inte. Vad våren kan hitta på!

Vår!

Något vi verkligen kan

Vilket väder jag har haft i helgen! Vågar knappt jama det, men jag tror det är vår! I lördags var jag ute mest hela dagen och kvällen. Fast på eftermiddagen fick jag gäster. Det var minisen och hans människor som kom, och behövde litet omvårdnad emellanåt. Minisen är väldigt förtjust i mig, och jag gillar honom också, men en viss avvaktande och försiktig hållning från mina sida anser jag vara på sin plats.

De bjöd mig på något konstigt att äta. Det luktade gott vid matbordet. Matte tyckte att jag kunde få provsmaka, och höll upp en bit kött framför nosen på mig. Hon påstod att det skulle föreställa oxfilé, men det ställer jag mig tveksam till? I så fall hade de förstört den genom att lägga den på en pizza. Men det var en god sås på, den slickade jag i mig. Köttet fick vara. Förresten ville inte ens Puff ha det, hon som brukar sluka allt som går att tugga. Om det var oxfilé har jag aldrig fångat en mus.

Idag har jag varit ute precis hela dagen. Tänk att kunna ligga på något soligt ställe och bara kunna njuta igen! Det är en av de saker vi katter är så bra på. När tillfället uppenbarar sig, passar vi på. Människorna kallar det visst att fånga dagen. Och fångst, det är ju katters specialgren.  
 

Jag är inte kravlös

Det vill jag jama med en gång. Jag kräver en del. Somliga verkar tro, att vi katter bara ska sitta och vara söta och vara till behag. Själva har de massor av olika behov, men förstår inte att vi också har våra. Och så blir de arga och besvikna. En del blir så elaka. Här i bloggbyn har jag hört de mest förfärliga historier om hur människor betett sig mot katter. Därför är det viktigt att förstå att vi faktiskt kräver vissa saker.

Bra mat, ren toalett. Hjälp med pälsvård. Klösträd. Leksaker. Vi kan också bli sjuka, och behöva medicin och till och med sjukhusvistelse. Alltså måste vi vara försäkrade. Givetvis ska vi vara id-märkta på något sätt, om vi är ute. Kastrerade, om vi inte ska ha ungar. Våra människor måste kunna ordna för oss med daglig tillsyn när de reser bort. Alltså kostar jag pengar, och kräver extra arbete av mina människor. Det är viktigt att känna till, innan man bjuder in en katt att bo hos sig.

Har jag inte glömt något jag behöver, undrar du? Jo, men jag har sparat det viktigaste till sist. Kärlek! Och det är just det, som jag också ger tillbaka, när jag har det bra hos mina människor. Massor med kärlek, varje dag. Ständigt jamar jag till matte och husse, vad jag gillar dem. Jag vill gärna vara nära, och delar ideligen ut ömhetsbetygelser.

Nu vet jag, att alla mina kompisar här har väldigt bra kattliv tillsammans med sina människor. Men skulle det titta in någon som funderar på att bo med en katt, så måste du veta om just detta, att jag kräver en del, men du får min kärlek. Bara du sköter om mig väl.

Önskar er alla en härlig helg i solen! Vi tassas igen på måndag!

Bus eller inte?

Matte säger ofta att jag är en ovanlig katt. Jag hittar nämligen aldrig på något som människor kallar bus. Att busa kan visst vara både positivt och negativt. Vad jag förstår, är det den negativa varianten hon menar. Ur hennes synvinkel, alltså.

Vad är det då jag inte gör? 
Jag hoppar aldrig upp på bord och bänkar. Tror hon. Jag är bara tillräckligt smart att aldrig göra det när hon är hemma. 

Vidare välter jag aldrig ner blomkrukor eller annat. Detta är sant. Men det beror givetvis på min smidighet och ypperliga förmåga att bedöma avstånd och göra platsberäkningar. 

Sedan klöser jag aldrig på nånting här inne. Detta anses visst obegripligt nog som ett bus, vilket endast visar de tvåbentas begränsade inlevelseförmåga. Bara för att de själva inte verkar behöva klösställen? Att jag inte klöser här inne, beror naturligtvis på att klösträden står som spön i backen där ute. Jag har också här inne något som ska föreställa ett klösträd, men det är så löjligt litet och ynkligt. Inget jag befattar mig med.

Sammanfattningsvis, inget av det ovan jamade är, som jag ser det, bus. Om man hoppar upp på bord, bänkar och annat är det för att se bättre. Välts blomkrukor eller andra föremål ner, har de förstås varit felplacerade. Och att klösa är ett grundbehov, och uppfinns enligt regeln "själv är bäste katt" om vi inte ges bra grundmaterial.

Nä, busar, det gör jag aldrig.