Eländiga fästingar och beska piller

Nu, när det är slutet av november, ska väl fästingarna ha gott och lagt sig? Fast det är fortfarande plusgrader här, så jag ska behålla min Skudo-medaljong litet till. I över åtta månader har jag haft den på mig. Totalt har jag haft ungefär åtta fästingar på hela tiden. Det är förstås omöjligt att veta om de varit fler utan Skudon? Men det har varit skönt att slippa Frontline hela sommaren. 

En av de sista (?) fästingarna för i år skänkte jag till matte. Eller skänkte och skänkte, jag kunde väl inte hjälpa att den kilade över till henne när jag satt i hennes knä? Dessutom, om man ska välja på om matte eller jag ska äta medicin för att den dumma fästingen sprutade in något olämpligt, så väljer jag helt egoistiskt matte. Tycker det ser ut som om hon har lättare att svälja de där pillren än jag har? Och hon gör det helt frivilligt, utan tablettspruta! 

För min del tycker jag att tablettutspottning är den sport man ska bedriva när man pådyvlas medicin. Utmaningen ligger i att gömma tabletten i munnen utan att den hinner smälta, och sedan spotta ut den på ett så bra gömställe som möjligt. Då gäller det att vara fokuserad, och ha koll på sekunderna!

Skyffelmat

Matte har infört en märklig nyordning här. En mathiss. Förut har vi bara sett den användas när matte sopat golvet. Nu, helt plötsligt, ska maten serveras på den? Matte förklarar det nya användningsområdet med att hon inte kan böja sig. Härom kvällen ramlade hon med ett brak, och fick ett bordshörn rakt in i ryggen. Sedan dess har det krävts mycket kurrterapi av oss alla tre katter, kan jag intyga.

Skyffelmat? Inga problem!

Första dagarna vi fick frukosten nerhissad blev vi ganska konfunderade och osäkra. Det blir så när fasta rutiner bryts. Visserligen var turordning och platsen  maten sattes ner på densamma, men det gick så mycket långsammare? Och besynnerligt med en sop som puttade ner skålen?

Nu har vi vant oss så till den grad att våra förhoppningar väcks när matte tar fram sopen. Det har gått fort att anpassa sig till den här typen av nymodigheter. När det handlar om mat gäller det att vara flexibel.

Pälsförstoring?

Jag har haft en riktig dåligt-väder-helg. Allra uslast var det i går. Massor med både blött och blåst. Gjorde misstaget att kräva utsläppande på eftermiddagen. Just då var det torrt i luften, så optimistiskt tassade jag iväg en bra bit bort. Det var inte smart. 

I evigheternas evighet vräkte det sen ner. Att tänka på att ta sig hem var uteslutet. Matte var förstås ute och ropade massor med gånger, men inte ville jag riskera att bli dränkt, heller? Till slut lyckades jag förstås ändå ta mig hem. Sedan höll jag mig inne resten av kvällen.

Mycket soffliggande nu, det blir det. Har ni också märkt att sånt har en pälsförstorande effekt? Själv har jag inte funderat så mycket på saken, men matte har påtalat det. "Nu ska du få annan mat, Gustav" har hon sagt. Tydligen ska den här maten få stopp på utvidgningen. Jag tror inte jag bryr mig så mycket? Torra kulor som torra kulor. Huvudsaken jag får behålla min goda blötmatsfrukost. 

Roulette

Inget lätt val. Eller???

Önskar er allihop en riktigt skön myshelg i det härliga novembermörkret!

Nu är jag upprörd!

Jag är ytterst upprörd! En inkräktare har invaderat mitt allra heligaste, min vedbod!

Det har varit ganska trist väder idag, och jag var uppe tidigt i morse för att tassa hej då till husse. Alltså ansåg jag mig ha rätt till en extra lång middagsvila. Efter sedvanlig stretching och litet mat i magen tassade jag sedan ut för en eftermiddagsrunda. Först kontrollerade jag besöksfrekvensen på den nyöppnade restaurangen. Som vanligt hade samtliga ätit klart precis när jag anlände. Fortsatte efter det runt huset, mot vedboden. Där under satt en katt. Och det var inte jag!

Hela omgivningen kunde sedan ta del av min upprördhet. Högt jamade jag åt vederbörande att genast förflytta sig därifrån. Dessvärre var det en tjurig rackare, som inte brydde sig, utan bara stirrade tillbaka. 

Naturligtvis kom matte ut och lade sig i vår diskussion. Hon uppmanade mig med len röst att komma in, och med största tveksamhet tassade jag långsamt mot dörren, hela tiden med ett vaksamt öga på vedboden. Såna gånger är det inte lätt att välja? Tryggheten inne lockar, samtidigt som viljan att försvara Området är stark. 

Jag bedriver högintensiv spaning inifrån högkvarteret

När jag nådde trappan, beslutade matte åt mig. Hon kom ut och helt sonika lyfte in mig. Jag var inte riktigt med på noterna, och visst blodvite uppstod. Vi får väl se om det är det enda blod som kommer flyta här framöver?  

Ska överges igen

Har varit inne nästan hela dagen för att avsätta hussetid. Han ska nämligen överge mig för hundrasjuttioelfte gången för att åka till det där dumma norra landet igen. Det enda som är bra med det, är att han har velat vila mycket idag. Detta har för hans del inneburit sängliggande med en bok, vilket passat också mig perfekt.

Har emellanåt gett honom tassmassage, men som vanligt har jag svårt att få den rätta uppskattningen för denna. 
Som nästan alltid när jag riktigt kommit igång, har han skrikit "AJ!" och nästan puttat ner mig!? Mycket störande för mitt humör och lust att slutföra massagen. Särskilt när det inträffat flera gånger!

Som ni ser ligger Piff där bakom också. Igår kom hon och lade sig nästan bredvid mig i soffan. Först jamade hon femtiotre gånger att hon var ute i fredliga ärenden. Helt i onödan, förstås, för inte var jag rädd för henne? Det är i alla fall rätt skönt att slippa tassa omkring i ständig oro för påhopp. Man behöver ju inte vara bästa vänner. Att vara vänner räcker för mig.



  

Högst orättvist

De senaste veckorna har det pågått stor orättvisa här i huset. Både Piff och jag har utsatts för densamma. Att det handlar om något av det viktigaste i livet, maten, är nog inte svårt att gissa? 

På morgnarna är allt frid och fröjd. Alla vi tre förväntansfulla katter får varsin skål med blötmat. Det är till lunch och senare som det orättvisa sätter in. Jag kan komma in gång på gång för att få påfyllning av min blötmat. Nobben varje gång. Bara att knapra i sig av torrbitarna, om man vill överleva till nästa morgon.

Men Puff! Hon får minsann påfyllning av sin blötmat. Inte en gång, eller två. Hon får smaska i sig blötmat hela dagarna!! Gissa om Piff och jag är avundsjuka? Ibland sitter vi artigt en bit ifrån Puff när hon äter, i förhoppningen att några smulor ska sparas till bättre behövande. Dessvärre brukar vi ha en vakt i matte-gestalt. Hon saboterar alla våra försök till strategiska manövrar.

Och med vad förklaras denna orättvisa? Det antyds vara synd om Puff, för hon har så dålig mage!? Den goda blötmaten uppges vara specialmat!? Med det menas väl speciellt god?

Undrar just när matte ska upptäcka att jag också är lös i magen? Åtminstone litet??

Snääälla Puff...bara liiiiite kan jag väl få?