Välkommen att tassa in...

God vän är alltid välkommen!







torsdag 17 januari 2013

En gång för länge sen...


Ni, som följt min blogg här bara på senare tid, tror säkert att jag och Puff aldrig varit vänner. Det är fel. För längesen var hon faktiskt kär i mig. Eller nåt sånt. Jag har berättat om det förut, men det är många år sedan. En så märklig upplevelse kan jag gott skriva om en gång till.
 
Det här hände innan de flyttade hit, Piff och Puff. De var emellertid rätt ofta här och hälsade på, och då ganska många dagar i taget. På den tiden var de båda små, och inte så kaxiga som idag. Visst var det väs och fräs, men jag förstod ju att de inte var riktigt stora katter, så jag brydde mig inte så mycket. Då, som nu, var Puff den som fräste mest.

Men så en dag förändrades allt. Puff kom fram till mig och kurrade! Mer och mer intensivt lät hon. Jag blev alldeles förvirrad, och visste hur jag skulle bete mig? Vi höll på så några dagar, och jag började tycka att det var riktigt trevligt att bli uppvaktad på det där sättet. Fast jag förstod inte riktigt vad hon hade för sig när hon ålade där på golvet framför mig. Litet tafatt lade jag tassen på hennes rygg, men hon verkade inte nöjd med det? 

En morgon tvingades Puff in i transportburen. Hon var borta hela dagen. När hon kom tillbaka hade hon tratt på huvudet, och mådde inte så bra. Efter några dagar var hon som vanligt igen. Förutom att hon sedan dess aldrig har uppvaktat mig igen. Undrar just vart kurret tog vägen?

12 kommentarer:

  1. Hmjam, låter verkligen märkligt med en så stor personlighetsförändring på bara några timmar. Och det var ju ingen annan katt med i bilden heller, vad jag förstår.
    Kanske tröttnade Puff på att uppvakta dig när du inte gav önskad respons?
    Eller också har någon manipulerat med henne medan hon var borta. I sådana fall går ju misstankarna direkt till vettisarna, de brukar ha ett finger med i den typen av taskspel...
    Tassklappar

    SvaraRadera
    Svar
    1. De där vettisarna är inte att lita på, det är då ett som är säkert! De gör de mest märkliga saker när man inte vet om det? Fast det var kanske lika bra. Hon var nästan besvärande i sin uppvaktning, jag fick inte en lugn minut. Det får jag nu.

      Radera
  2. Hm, tycker mig känna igen det där! Min förra flickvänn Gibbe, gjorde precis samma sak. Då visste jag vad jag skulle göra, men en dag, efter ett vettisbesök, så visste varken hon eller jag vad vi tidigare hade kurrat sådant om. Märkligt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är mycket man inte begriper? Man borde komma på något knep att slippa de där vettisarna?

      Radera
  3. Jam det kan man ju verkligen vart det kurret tog vägen ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Försvann spårlöst för att aldrig mer återkomma! :(

      Radera
  4. Undrar om kurret försvann med tratten? Verkar väldigt konstigt i alla fall. Synd att det inte återkommit ännu och nu lär det väl vara svårt att hitta just den tratten som kurret eventuellt sitter i.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte konstigt att jag alltid varit misstänksam mot trattar!? Men att det var så illa att de kunde ta bort kurr hade jag aldrig trott ändå!

      Radera
  5. Det kan man verkligen fundilera över. Vi kan ju alltid hoppas att det kan bli lite vänligare.. Nosbuff

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vänligare skulle ju vara trevligt. Men som förr blir det nog aldrig igen?

      Radera
  6. Misstänker helt klart vettisen! Ser att flera andra är inne på samma spår. Huvudsaken är ju att det blev lugnare för dig. Och numera verkar hon ju blivit vänligare, i varje fall ibland.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svårt att veta vad jag skulle välja om jag fick? Kanske är lugnast som det är, trots allt.

      Radera