Något bra i alla fall

En positiv sak har hänt sen sist. Husse har kommit hem igen! Och nu har han lovat att inte överge mig på många veckor. Det kunde knappast ha passat bättre än nu att få tillbaka husse med tillhörande trampvänliga mjukmage! Vilket eländigt väder det har varit! Kallt, blåst och snö, rikligt av allt. Desto skönare då att ha en hussemage att krypa upp på. Att han sen försöker begränsa min tassmassage struntar jag i! Jag bara måste få utlopp för mina känslor!

Trots att jag tassar ut, (motvilligt,) bara ett par gånger om dagen, har jag hittills kunnat undvika besök i den otäcka lådan. Matte har gjort i ordning en egen låda till mig. Den får fungera som nödbromsen på ett tåg. Enbart vid akut fara. Matte är litet fundersam på hur en katt -jag- kan klara att göra ifrån sig det den behöver bara två-tre gånger per dygn? Det skulle ju aldrig hon göra? Nä, så är hon heller inte lika väl konstruerad som jag!  

Gustavpriset 2012 går till...

Stor uppmärksamhet riktas i dessa dagar åt Nobelpriset. De som får det är säkert värda att få både ära och pengar. Tyvärr har jag inga pengar att dela ut, men desto mera ära! Jag tror att alla Sveriges katter jamar med i hyllningskören till katthemspersonalen? Önskar bara att ert enorma arbete skulle uppmärksammas och uppmuntras mer!

Men med varm tass överräcker jag här årets Gustavpris till var och en av er som ger kärlek och omvårdnad till kattkompisarna på katthemmen!

Och så önskar jag förstås alla en fin andra Advent!

Tröst-kattong

Känns gott att sitta här och tänka en stund

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir lätt deprimerad av det här vädret. Tänk, hur det brukar vara på morgnarna...? Hur härligt det är att få tassa ut efter litet frukost! Jag brukar skynda mig iväg, allt jag kan. 

Men nu? Jag sticker ut nosen vid ytterdörren, bara för att konstatera att inga förbättringar skett sedan sist. I stället hoppar jag upp på skrivbordet, för att därifrån få utlopp för åtminstone litet av spaningsbehovet. Där sitter jag sedan länge, i godan ro. Ibland gör jag en trevare, och ber matte öppna dörren. Bara utifall att. Det kan ju ha skett ett under där ute? Hittills har det inte hänt. 

För att trösta och roa mig litet, kan jag då hoppa ner i min ganska nya kattong. Den, som kom med en massa mat för ett tag sedan. Där kan jag sitta en stund och filosofera. Och krafsa litet, för den är klovänlig. Men nej då, jag gör aldrig det i den, absolut inte! Jag vet väl skillnad på låda och kattong!?

Men varför klaga? "Ingen storm varar för evigt" tassade jag ner i fredags. Ingen vinter heller. Snart blir det full fart ut efter frukost igen.

   

Min upphöjning

Matte säger att det här är en typisk studie på temat "Gustavs sittstilar". Det är många som haft frågor om min uppdragna högertass? "Har han ont?" har varit den i särklass vanligaste funderingen. Ibland har jag då sprungit iväg i god fart. Till och med gjort ett hopp över staketet till grannen.

Min vettis kollade mitt ben en gång för länge sedan. Matte hade skvallrat om min upphöjning. Självklart var benet precis som det skulle vara. 

Kan man inte bara få gilla att sitta så här? Jag gör det nästan jämt. Förstår inte riktigt anmärkningarna på det? Hur dumt skulle det inte se ut om jag tog upp den andra framtassen också, och satt på bara baktassarna? Okej, det händer, men bara korta stunder, och i spaningssyfte.

Som vanlig sittställning tycker jag att 'trebensmetoden med svansstöd' fungerar alldeles utmärkt.

Mattes otrevliga uppfinning

Jag gillar inte mattes nya påfund. Hon har uppfunnit en göra-det-omöjligt-hoppa-upp-i-knäet-grej. Sedan en tid tillbaka är det samma sak varenda kväll.  

DÅLIG uppfinning!

Hon sitter i fåtöljen hon lånar av mig. Jag kommer tassande och stannar nedanför. Beräknar vilken styrka jag ska lägga i benhoppet upp till hennes knä. Gör det perfekta hoppet. Det är vid nedslaget hennes uppfinning slår till.

Allt går så fort, jag hinner knappt fatta vad som hänt, innan jag står på golvet igen? Jag hör ett prasselljud, och känner mattes händer som lyfter ner mig. Matte säger att uppfinningen kallas broderi. Kombinerat med något annat som tydligen heter mönster, bildas denna kattnedputtande effekt. 

Utan att skämmas erkänner jag, att jag blir rätt förnärmad över detta behandlingssätt. Matte försvarar sig med att uppfinningen måste bli färdig i god tid före jul. Det enda positiva är att hon ska skicka iväg den när den är klar.

Sedan hoppas jag hon uppfinner nånting bättre. En ständigt full godisautomat till exempel. 

Kattens Dag??

Stack ut nosen på altanen efter frukosten igår

Hade du tänkt att jag skulle tassa ut i DET DÄR??

Kollade ut genom kontorsfönstret

Likadant på alla håll...

Och samma elände i den här ytterdörren!

Sisten ut är en fegis...

Fast försten in är en klokis!

Jag försökte i alla fall!

Och det ska man kalla Kattens Dag! Kan jag gärna avstå, om den ska vara på det viset! 

Nu tassade jag faktiskt ut till slut, men först på eftermiddagen. Då hade vi varit ensamma hemma ett tag, för matte var och träffade Kjelle Bus! Han jobbar ju som utställarkatt, och var anlitad av en djurbutik. Några kolleger till honom var också där. Arbetet verkar mest bestå av att låta sig tittas på, så det är väl inte så fysiskt tungt. Vad jag förstår är det två egenskaper som krävs för jobbet: Tålamod och bra utseende. Kjelle passar som tassen på musen för det här. 

Jag passar också, fast ni begriper nog hur?

Det finns ett slut

Visst kan det vara rätt trösterikt att tänka på?

Hoppas nu att ni alla får en fin helg, förhoppningsvis utan stormar, varken ute eller inne. På måndag ses vi igen!