Uppfostran pågår

I min familj är det alltid husse som vaknar näst först. Därför har jag tagit som min uppgift att lära matte litet sundare morgonvanor. Husse vet jag ändå kommer kliva upp ganska snart efter att jag vaknat. Min energi inriktas alltså på att väcka matte, så hon inte ligger och sover bort dagen.

Nu är det ju också så fördelaktigt, att det börjar bli ljust, och morgonen börjar i anständig tid. För inte så längesedan kunde man ju vara litet osäker på om morgonen verkligen

infunnit sig? Nu vet man att det är dags att börja dagens arbete runt fyra ungefär. 

HÖG TID ATT KLIVA UPP, MATTE!

Det är denna kunskap jag idogt försöker förmedla till matte medelst klo i ansiktet och bestämda jam. Husse låter jag sova en liten stund till. Hittills har mina försök mest lyckats till hälften. Alltså, jag har fått upp matte, men bara så långt att hon gått upp och stängt sängkammardörren. Med mig på fel sida.

Nu är jag rätt envis av mig, så nog kommer jag stå som segrare inom en snart framtid. Tills dess får jag nöja mig med att vänta på kontoret på husse. Han brukar inte dröja så länge. 

     

Hett om öronen

Om fredagen och lördagen finns endast ett jam: Varmt! Det var bara att kapitulera, och försöka hitta skuggiga platser att vila på. Piff till och med övergav sin vana att alltid krypa in under överkast för att sova. Att ligga utsträckt på golvet fick bli alternativet. 

Jag kan dock nöjt konstatera att värmen fick fart på mattes utrymmande av växthuset! Äntligen har jag fått det utrymme där jag förtjänar. Riktigt perfekt, faktiskt, med en egen stol att ligga och meditera i. Det passade utmärkt i lördags kväll, för matte och husse försvann. När de äntligen kom tillbaka, hade det varit natt en lång, lång stund. Jag markerade mitt missnöje med detta genom att avvakta med att visa mig. Först när jag såg att det började släckas där inne tyckte jag att det var dags. Nog för att det är bra att visa vad man tycker, men vid att offra nattmaten, där går gränsen.

Släppa taget

.
För att sätta punkt. Kanske för att komma vidare. Eller helt enkelt för att ge frihet. Det är en gåva till sig själv eller någon annan.

Jag vet minsann vissa saker både matte och husse skulle behöva släppa iväg. Ska ägna den här helgen åt att peppa dem att göra slag i saken.

Ha det så fint i vår/försommar/sommarsolen och värmen allihopa, så tassas vi på måndag igen!  

En perfekt sommar, om inte...

Nu har jag på kort tid haft tre fästingar på mig, trots klet i nacken. På hela förra sommaren hade jag inte så många fler på mig, så nu har matte köpt en ny mojäng och hängt i mitt halsband. En likadan typ som förra året, en sån som sänder ultraljudssignaler fästingar och loppor inte tycks gilla. Förra sommaren slapp jag klet helt och hållet, så någon effekt måste den ju ha?

Mojängad

Sommaren skulle vara så perfekt utan 1) fästingar, och 2) ormar. Kanske måste jag ta med 3) inkräktare också. Fast de kan förstås komma året om. Dessutom är de inte så lömska, utan mera rakt på sak. De jamar direkt att de är intresserade av lägga tassarna på Mitt Område, och man kan förhålla sig därtill. 

Fästingar däremot, de bara smyger sig på en, utan att man har en ärlig chans att försvara sig. Ormar vet jag inte riktigt vad jag ska tro om? De syns ju tydligt, till skillnad från fästingarna, och ser helt ofarliga ut. Riktiga luringar tror jag, matte har varnat mig många gånger för dem. Finns ett gäng i utkanten av Mitt Område. Fast ärligt jamat, är de nog ett problem mer för henne än för mig. Jag aktar mig förstås!
 

Platt vill jag inte bli

Nu börjar det bli riktigt illa ställt här. Man riskerar att bli ihjälklämd när man ska in och få sig en matbit! 

Matte öppnade dörren som vanligt, och jag hade precis bestämt mig för att jag nog skulle tassa in. Då är det precis som att hon ångrar sig, och säger "stanna där" med sträng röst. Dessutom blir dörrspringan mindre, så jag blir förstås bekymrad och börjar backa. Hinner precis ut innan hon stänger dörren!!! Jag fattar ingenting!

Sedan tar det bara en liten stund, innan matte åter öppnar. Nu med dörren på vid gavel, och hon har den lena rösten igen. Med nästan löjligt snäll röst ber hon mig komma in. Vis av det som nyss hänt, är jag ytterst tveksam till att hörsamma hennes begäran. Men när hon trugat ett antal gånger och lockat med mat gör jag det ändå. 

När matte öppnar nästa dörr, står Piff där beredd, tydligt frustrerad över att blivit stoppad precis när hon skulle smitit ut förut. Där kom alltså förklaringen. RymmarPiff på väg ut i expressfart = oväntad dörrstängning för Gustav. Och det var inte jag som skulle "stanna där", utan Piff. Men hur lätt var det att uppfatta allt detta i hastigheten? 

Nu har matte lovat att alltid stänga in Piff på säkert ställe innan hon öppnar för mig.  Det är nog bäst, så det inte blir en väldigt platt Gustav framöver.

Vilket är knepet?

Idag blev jag i alla fall inte inlåst

Nu vill jag inte vara inne mer än absolut nödvändigt. Ibland kan matte och/eller husse få för sig såna idéer, att jag ska vara...inne? Till detta ställer jag mig givetvis totalt frågande och protesterande! Då demonstrerar jag, och visar mitt stora missnöje med deras felaktigt fattade beslut. Deras snälle och timide Gustav försvinner ut bakvägen, och i stället springer en ilsken tiger från dörr till dörr, i hopp om att människorna av ren utmattning ska upphäva frihetsberövandet. 

Tyvärr sker det nästan aldrig. De brukar anföra märkliga anledningar, som till exempel att de ska åka iväg och bli borta ett tag? Och??? Vad har det med mig att göra?

Tänk om jag bara kunde komma på knepet hur man öppnar dörrar?

Men husse...

Helgens höjdpunkt får jag nog utse mitt dubbelgos till. Vad är det för något, undrar ni? Jo, det är när båda mina favoritgrannar står på varsin sida av mig och klappar mig! Ni kan ju tänka er vilken njutning! Jag bara lade mig platt på rygg och tog emot. Om det finns ett grannlotteri, då har jag dragit högsta vinsten!

För övrigt har det mest blivit de sedvanliga sysslorna. Allmän tillsyn förstås, och en del övervakning av mattes göromål i växthuset. Nu väntar jag bara på att hon ska flytta ut en massa krukor därifrån, för jag vet snart inte var jag ska kunna pausa där inne? Mer och mer trångt har det blivit. 

Men det allra, allra bästa är nog ändå att husse kommer hem i natt. Matte i all ära, men husse.....