"Hej då", sa de

Jag har ju redan skvallrat om att mina människor inte skötte sina ålägganden i helgen. På fredagen bara övergav de oss helt fräckt. "Nu får ni passa huset, hej då!", fick vi höra, innan de stängde dörren från fel sida och försvann.

Visst blir det väldigt trist när man blir ensam, utan människor? I alla fall tycker vi det. Blir mest att man sover. Men på eftermiddagen dagen därpå hörde jag ett härligt ljud, motorbrummandet av vår bil. Och jag kan meddela, att det verkligen var i elfte timmen, för nu brann det i knutarna. Eller rättare jamat, höll det på att brista både här och där. Hade nämligen i det längsta avstått lådbesök.

Matte kunde inte öppna dörren fort nog, så jag hjälpte till med nosen, och sen rusade jag iväg fortare än blixten. Inom några sekunder var jag utom synhåll. Jag använder ju aldrig området runt mitt hus som toalett. Så diskret har jag varit, att på tio år har varken matte eller husse någonsin hittat något jag lämnat.

Nu har utevistelserna blivit som vanligt igen. Nästan inga, alltså. Några gånger har jag tagit flera tass-steg ut innan jag noterat den fruktansvärda kylan. Som en klok katt har jag då backat tillbaka, tacksam för att jag har ett varmt hus att retirera till.  

Vad tycker ni?

Jag har hört att det finns människor som tycker om snö och vinter. En fullkomlig gåta, om ni frågar mig? Jag tycker det är alldeles förskräckligt hemskt, och har begränsat allt utejobb till ett absolut minimum. 

Men så tänker jag. Det går ändå an, när man vet att det hemska har ett slut. Snön kommer försvinna. Den kalla luften kommer bli varm igen. Att ha något att längta till är faktiskt inte så dumt. 

I helgen ska jag tänka på hur oerhört skönt det kommer bli när gräset är grönt och solen varm. Ha det så bra ni kan i helgen allihopa!
P.S. Det blir inga kommentarer idag, varken här eller nån annanstans. Matte är på rymmen! D.S.   

En gång för länge sen...

Ni, som följt min blogg här bara på senare tid, tror säkert att jag och Puff aldrig varit vänner. Det är fel. För längesen var hon faktiskt kär i mig. Eller nåt sånt. Jag har berättat om det förut, men det är många år sedan. En så märklig upplevelse kan jag gott skriva om en gång till.
 
Det här hände innan de flyttade hit, Piff och Puff. De var emellertid rätt ofta här och hälsade på, och då ganska många dagar i taget. På den tiden var de båda små, och inte så kaxiga som idag. Visst var det väs och fräs, men jag förstod ju att de inte var riktigt stora katter, så jag brydde mig inte så mycket. Då, som nu, var Puff den som fräste mest.

Men så en dag förändrades allt. Puff kom fram till mig och kurrade! Mer och mer intensivt lät hon. Jag blev alldeles förvirrad, och visste hur jag skulle bete mig? Vi höll på så några dagar, och jag började tycka att det var riktigt trevligt att bli uppvaktad på det där sättet. Fast jag förstod inte riktigt vad hon hade för sig när hon ålade där på golvet framför mig. Litet tafatt lade jag tassen på hennes rygg, men hon verkade inte nöjd med det? 

En morgon tvingades Puff in i transportburen. Hon var borta hela dagen. När hon kom tillbaka hade hon tratt på huvudet, och mådde inte så bra. Efter några dagar var hon som vanligt igen. Förutom att hon sedan dess aldrig har uppvaktat mig igen. Undrar just vart kurret tog vägen?

Spaning inifrån

Nog tycker jag att matte borde vara snäll

och låta mig spana inifrån nån kväll?

Så bra att varm om rumpan i dörren få sitta

och lugnt och skönt mörkret där ute betitta!

Jag är nöjd

Hmm, vad är detta??

Husse flyttade mitt väderskydd, det vill jama bilen. Den står annars så perfekt parkerad vid trappan. Där har jag tak över huvudet, samtidigt som jag har god uppsikt över dörren, och nära att springa in om det regnar. Men nu var det skyddet alltså borta?

Litet senare på dagen upptäckte jag ett främmande föremål på bilens plats. Som varande katt företogs genast en grundlig inspektion. Samt specifikt godkännande. Godkänd blev den förstås, vagnen med ved. För om det är något jag gillar, så är det ved. Åtminstone när den ligger i brasan och värmer mig på kvällarna. Då är livet så gott som det kan bli.

Nu är vagnen borta, och mitt väderskydd är tillbaka på sin plats. Hela vintern är jag garanterad värme. Och om det händelsevis skulle regna (eller ännu värre, det hemska s-ordet), har jag tak över huvudet. Jag är nöjd.

Uppmuntran

Jag har tagit mig en lathelg. Det har varit aningen för kallt för min pälstjocklek. Någon timme högst klarar den kylan. Men jag är ju så lyckligt lottad att jag inte behöver vara ute längre än jag vill.

Igår kväll kom min favoritgranne och hälsade på igen. Det gör han visst varje söndag. Tydligen ska den där bollen rullas de kvällarna. Mig passar det utmärkt. Så här års har jag inte så mycket annat för mig den tiden, jag kan i lugn och ro ägna mig åt min gäst.

Och vet ni vad han frågade mig? "Ska du inte komma och trampa litet?" Det tycker jag var rätt juste, husse har aldrig bett mig om det. Han verkar utgå från att jag gör det ändå? Sedan kan jag tycka att "trampa" kanske är ett väl simpelt uttryck för den allsidiga massage jag utför? Jag är nämligen väldigt idog och uthållig när jag  jobbar med detta.

Men visst var det uppmuntrande att bli tillfrågad, det var det! 

Har ingen sett felet?

Hallåjam alla som gör program i datorvärlden! Jag har upptäckt ett allvarlig fel som gäller alla oss bloggande katter. Anhåller vördsamt att detta rättas till omgående. Ta samtidigt bort det där w:et som petats in i mitten. Ord heter det ju. Åtminstone där jag bor.

Mkh
Gustav

Sen önskar jag alla en bra trädutkastarhelg. I alla fall ska jag se till att vårt träd kommer ut. För sen blir det vår! Eller...?