Hej då på ett tag!

I kväll ska Piff, Puff och jag checka in på traktens 5-stjärniga hotell! Jag ska få enkelrum med alla faciliteter, bland annat eget uterum. Piff och Puff ska husera i ett dubbelrum, också det med möjlighet att lufta nosarna ute.  Hotellvärdarna brukar fotografera sin gäster och visa dem på bloggen, så är ni intresserade, kan ni nog gå in och kolla  hur bra jag har det? 

Vi ska stanna där ganska länge, och hinner säkert få tid till att stifta nya bekantskaper.  Jag tror faktiskt jag kommer trivas riktigt bra. Att jag ger detta hotell en femte stjärna beror främst på två saker: 1) Frihet att kunna tassa ut på egen gård. 2) Att där finns en Feliway-dosa inkopplad. 
Litet stämningshöjande dofter är aldrig fel, och att upptäcka ett nytt "ute" ska bli spännande!
 
Torsdag den 7 november är jag tillbaka, fylld av nya intryck, och har säkert massor att berätta för er! Ha det så bra till dess, alla mina vänner!

 

Olika falla...

Det hände något för mig obegripligt vid frukosten i morse. Vi satt alla tre och väntade på att maten skulle serveras, när Puff var oförsiktig nog att ha sin svans för nära mattes

Slipper straffpåföljd

ena fot. När hon tog ett steg åt sidan, ja, ni förstår vad som hände? Puff jamade förskräckt, förstås. Och det var nu som det besynnerliga inträffade.

Jag, som har en viss vana vid att bli svanstrampad, var väl medveten om rutinerna vid dessa tillfällen. 

1. Jag skriker till.
2. Både Piff och Puff kommer rusande och hoppar på mig, åtföljt av upprört jamande och klösande.

 Och vad hände nu?? 

1. Puff skrek till.
2. -----

Piff tog ingen som helst notis om det hela! Tassade inte ens fram till henne för att kolla hur det gått? Att hoppa på någon av dem är för min egen del totalt uteslutet.

Inte för att jag missunnar Puff noll procent påhoppande, men kan ändå sammanfattningsvis konstatera, att i det här huset är det mycket illa ställt med jämställdheten.

Och så funderar jag på varför tre kattburar stått på parad här inne några dagar???

Tjejerna och jag

Vi kommer nog aldrig bli några jättekompisar, Piff och jag, sådär som jag sett på bild hos en del bloggkompisar? Där man till exempel sover ihop, alldeles intill varandra. Men vi visar i alla fall varandra artigt intresse nu för tiden. Och ofta på morgnarna, när vi förväntansfullt väntar på vår frukost, sätter sig Piff alldeles bredvid mig. Det gjorde hon aldrig förr i tiden.

Det är värre med hennes syster Puff. Hon vågar sig aldrig ens i närheten av mig? Jo, förresten, när jag tänker efter...när jag får någon extra god mat (jo, det inträffar faktiskt, även om sorgligt sällan), då kan hon komma och nästan försöka putta bort mig från matskålen! Men när det gäller delikatesser är jag mycket bestämd, så jag viker inte en tass från min plats.

Det gör mig ingenting att vårt umgänge är på det här stadiet. Dels är jag ju från början en ensamkatt och van vid det, dels har jag ett eget liv där ute. Men allra mest är jag nöjd över att det är väldigt länge sedan jag blev påhoppad av två ilskna tigrinnor, för det är bland det jobbigaste jag vet! 

Längesen sist

Igår fick jag en oväntat trevlig dag. Jag var ute på uppdrag av allmän karaktär, när jag fick se husse gå över favoritgrannens tomt! Givetvis måste jag genast och skyndsamt förhöra mig om anledningen, och hann fram precis lagom för kunna hålla husse sällskap, medan han väntade framför ytterdörren.

När grannen öppnade, kom jag på, att det faktiskt var en evighet sedan jag blivit inbjuden dit, så jag tog helt sonika saken i egna tassar, och bjöd in mig själv! Men det var helt i sin ordning, förstod jag.

Sedan tillbringade jag hela eftermiddagen hos honom. Hade ju massor att gå igenom efter den långa tid som förflutit! Tyvärr hade han just inget att bjuda på, men man kan väl inte ha så höga krav när man kommer och överraskar sådär? Efter avslutad huskontroll fick jag i alla fall avsluta besöket med en stunds avkoppling i hans sköna säng. Frånvaron av mat hade jag redan glömt.

  

Ser ut som en björn?

Precis som förra helgen blev det en varierad kompott. En perfekt dag med sol och värme, medan resten inte är så mycket att jama om. 

Bästa dagen på alla sätt var lördagen, för då kom minisen och hans människor och hälsade på mig. Upptäckte att han

hade en del intressanta leksaker, något jag aldrig uppmärksammat förut? Inte så att jag lekte med någon av dem, alls inte, men flera av dem var omgivna av dofter som var riktigt spännande.

Tyvärr fick minisen för sig att jag var en björn, så han vågade inte klappa mig som han brukar. Hänsynsfullt höll jag mig på några tasslängds avstånd. Lyckligtvis led hans människor inte av samma björnskräck, så jag fick mig allt en hel del extra kli i alla fall.

Förresten har husse kommit tillbaka, det gillar jag förstås. Äntligen en till som uppskattar soffliggning! På kvällarna, alltså. På dagarna har jag inte tid. När det börjar mörkna, däremot, då vill jag gärna in nu. Utelivet i mörker, som var så lockande till alldeles nyligen, har förlorat sin tjusning. 

Det är kanske dags att börja svida om till höstpälsen? 

Hypnos

*viskar tyst, så jag inte väcker människan* 

Ha en trevlig och mätt helg! Vi tassas igen på måndag!

Undrar just...

När man är en katt på fjorton år

är det mycket man förstår

Men att fatta en del är svårt

Varför är livet ibland så hårt?

Det finns de som bara lider

Har så varit i alla tider

Undrar just om det går att ändra

och när det i så fall kan hända?