Varje år samma prövning

Varje år är detta samma prövning. Det börjar så bra, med favoritgäster som kommer. Vi umgås, och har mysigt tillsammans. Sen klär de på sig. "Trevligt", tänker jag, "vi ska ut och göra något!" Tror ni anar resten? De försvinner längs stranden. Jag hänger med till en början, men inser snart faran, och försöker påjama den för människorna. Som helt ignorerar mina varningar. Till och med att de kan vända sig om och skratta litet!? Oerhört förolämpande! Till slut ger jag upp, och återvänder hem, med förhoppningen att de även denna gång ska återvända helskinnade.

Om allt går som det ska, är jag tillbaka på måndag. Önskar er alla en härlig Valborgshelg med vårkänslor!


 

 

 

Sanningen är...

Här ligger jag och jobbar hårt

Klippa grenar är litet svårt

Sanningen är, jag blir alldeles matt

fastän jag är en stor och stark katt!

När man själv får välja

Ibland känner jag för att sitta inne och spana en stund, även om det är fint ute. Eller, som idag, är sol ena stunden, och regn i nästa. Trots allt är det en annan trygghet innanför fönstret. Och rätt bekvämt, särskilt här på kontoret, där jag har ett stort skrivbord att sitta på. Måste förstås ibland flytta på felplacerade saker där, men det är lätt gjort. 

Det kan till och med hända att jag lägger mig där och tar igen mig litet. Inte så mjukt, kanske, men det gör mig inte så mycket. Val som man själv gör, är alltid lättare att fördra, eller hur?

P.S. från matte: De ringde från djursjukhuset för att höra hur Puff mådde idag. Det kändes fint! Och jag kunde berätta att hon är precis som vanligt! D.S.


  


 

Matte bloggar om Puff, uppföljning

Nu är hon hemma igen, lilla fröken. Fick ett långt samtal med en veterinär, som jag fick ett mycket positivt intryck av. Hon sa, att om Puff varit en hund, hade hon varit säker på att

Puffs besvär berodde på en tumör. Nu är hon lyckligtvis en katt, och med en katt kan man inte alls vara lika säker. Det kan lika gärna vara en kronisk inflammation i tarmarna. Har nu påbörjat cortisonbehandling, och så fick jag med mig några aptitstimulerande tabletter. Att sådana skulle kunna behövas hade varit mig totalt främmande för en vecka sedan!

Jag fick veta något helt nytt och oerhört viktigt av veterinären. Efter två veckors cortisonbehandling i hög dos (den sänks sedan) utvecklar katten oftast en foderallergi mot den typ av mat den ätit under de fjorton dagarna. Alltså måste den typen av mat fasas ut, och katten får aldrig mer äta den sortens mat, oftast kycklingbaserad. Det stämmer precis på vad jag misstänkt med Puff, att hon blivit allergisk mot något. Hon åt ju cortison i höstas för sin hosta, och det är efter det som hennes magbesvär tilltagit. Då sade ingen något om annan mat när dosen minskades!  

Nu vet jag, att efter de här två veckorna får Puff aldrig mer äta något som innehåller kyckling i någon form. Det kommer inte bli mycket att välja på, för den mesta kattmaten innehåller det, om inte annat som buljong. 

Men den dagen, det bekymret, idag gläds jag åt att få se henne tassa omkring här. I söndags var jag rädd för att det var slutet. Nu är jag bara så tacksam för varje dag tillsammans. Det är inte klokt vad ett litet djur kan betyda för en!


 

Mattes blogg, Puff är sjuk.

Ibland ställs man inför ohyggligt svåra val. Som när man ska välja mellan liv och död. 

I lördags slutade Puff helt att äta, efter att ha ätit litet dåligt både torsdagen och fredagen. Igår, söndag, åkte jag in med henne till djursjukhuset i Helsingborg. Lilla Puffen, som var så rädd att hon skakade, fann sig i att bli ordentligt klämd på. Några saker konstaterades direkt, hon behövde vätska och hon var svullen över tarmarna. De skulle vätska upp henne över natten, och ett ultraljud och diverse prover planerades till idag. När svaren kommit, skulle veterinären ringa. Om man vill att tiden ska gå långsamt, ska man vänta på ett telefonsamtal som aldrig verkar komma. Vid tretiden idag ringde hon.

Blodproverna var i stort sett normala.
Ultraljudsundersökningen visar att en del av tarmen är "uppluckrad". Kan vara en kronisk inflammation, hon har ju haft lös avföring i många år. Men det kan också vara en tumör. Det senare kan man bara se om man gör biopsier i tarmen, och det rekommenderade hon inte på en så gammal katt (14 år), risken är stor att tarmen inte läker efteråt.  


Kvar finns två val. 1) Cortison resten av livet. 2) Avlivning. Alternativ två känns inte rätt i det här läget. Jag har sagt att vi ska försöka med cortison, och se om hon blir bättre. Blir hon inte det, ja, då måste hon få tassa vidare, hur svårt det än är. Men det är ju hennes bästa jag måste tänka på. 

Nu ska Puff vara kvar på sjukhuset till i morgon, hon behöver fortfarande mer vätska. Och jag skulle få litet extra tid att tänka över beslutet. Cortison har ju sina biverkningar. Kan bara hoppas att jag fattar det bästa beslutet för älskade lilla Puffisen.

 

 

Nyfiken!

Ska bli spännande att se vad jag ska lära för nytt den här helgen? Och kanske du med? Önskar dig en skön helg i alla fall!

Dumt rekord

Igår kväll satte vi ett nytt rekord här hemma. När jag kom in efter ett sent arbetspass blev jag mer än vanligt grundligt kammad. När matte var klar låg sex stycken fästinglik på bordet! Tror jag aldrig haft fler än två samtidigt förut, så det är en rejäl ökning av rekordet. Husse var nog aningen avvaktande när jag efter kamningen

Perfekt storlek på min nya säng!

hoppade upp till honom i sängen?

Men så en bra nyhet också, jag har fått en ny säng! Jag invigde den direkt, och den blev klart godkänd. Nu har jag använt den i snart en vecka, och provresultatet står sig. Bra också att Puff fattar vems säng det är, så jag får ha den i fred. Idag är litet av en vilodag. När solen inte visar sig känns luften kall. Och så blåser det isvindar. Då är det skönt att ha en egen, ny säng att dra sig tillbaka i. 

Och man kan ju alltid hoppas att fästingarna också tycker det är för kallt i kväll, när jag ska ut på min kvällsrunda. 


 

Solen är varm och livet är gott

Solen är varm, och livet är gott

Ett liv som detta borde alla få ha

När man så här kan njuta av tiden man fått

och tycka att just nu mår jag bättre än bra!

Nog kan man undra?

Nog kan man undra vad vissa människor är för nån sort?

De som tror att djur är saker, utan känslor och själ?

Att, när det inte passar dem, vi bara slängs bort?

Vi kan nog älska och känna, vad gör de för andras väl?

Jag vill gärna tro att de flesta är kloka och snälla ändå,

och bryr sig om såväl katter som hundar och andra djur,
för de förstår att vi människors hjälp måste få
och den kärlek de ger, får de tillbaka med råge, eller hur? 


 

Välkammad!

Så har det varit helg igen. Även om jag som katt inte bryr mig så mycket om veckodagar, uppskattar jag helgerna. Mest för att husse ligger och läser mycket på söndagarna. Och, som ni nog känner till, är liggande husse något av det bästa jag vet! De senaste dagarna har vädret varit högst opålitligt, alltså har det passat mig som tassen på musen att hålla husse sällskap i sängen. 

Fästingarna har börjat komma på allvar. Jag är därför återigen en ytterst välkammad katt. Sedan husse förra året fick en fästing i sängen, har reglerna för pälsinspektion skärpts. Som den tillmötesgående katt jag är, finner jag mig för det mesta, men ibland tycker jag det får vara måtta på tidsåtgången? Särskilt när det inte finns en smula mat kvar i magen, kan tålamodet tryta. 

Idag har det varit blåsväder. Sådana dagar tillbringas bäst i lämplig säng. Välkammad och fin.


 

Det är bara så det är!

Och inte mycket mer att jama om det! Önskar er en härlig helg!

Och då fick jag syn på...

Så här gör jag ALDRIG annars! Men nöden har ingen lag, som ni vet? Jag låg i sängkammarfönstret och spanade när jag upptäckte den, inkräktaren! Blev förstås våldsamt upprörd, och rusade till kontorsfönstret för att se bättre. Men då var den försvunnen! Det var då jag helt enkelt blev tvungen att hoppa upp på matbordet, och försöka se något genom djungeln där. I vanliga fall är jag aldrig på matbordet. Det finns inget som intresserar mig där. Men nu bara måste jag se vart rackaren tog vägen? Det här är ju MITT OMRÅDE!! Den där katten måste allt få höra några sanningens jam om reglerna här!

Jag ska ut, matte! Du fattar väl vad jag måste göra??

Och det är BRÅTTOM!

Och så händer det, igen?!

Allvarligt jamat, nu har jag bott här i snart FJORTON ÅR, och du går fortfarande till dörren för att släppa ut mig, när det är mat jag vill ha? Jo, jag vet att jag klagat på detta många gånger, men jag tror ju att varje gång är den sista? Och så händer det, igen!

Jag får allt mindre tålamod med detta beteende ju äldre jag blir. Nu får hon sig en ordentlig utjamning. Frågan är om det hjälper?


 

Äntligen dags igen!

ÄNTLIGEN har matte börjat ta ut tvättkorgen igen! Det spelar nästan ingen roll hur långt bort jag är, jag känner att det doftar blöt tvätt!

Såja, korgen är kattifierad och godkänd, och jag har fått dofta på det ljuvliga innehållet. Nu får du börja hänga upp tvätten!

Såvida inte?

Det här har varit en riktig bra helg! Min husse kom hem sent i fredags kväll! Jag var så nöjd med det, att jag inte ens hade lust att tassa ut? Brukar annars ta alla chanser till det när det är mörkt och mysigt ute. Tror för övrigt inte jag fått tillåtelse till nattjobb. Efter förra fredagens lilla äventyr har jag belagts med restriktioner, har jag märkt. Några sena kvällspass har det inte blivit sedan dess, vilket jag borde tänkt på igår. Då försov jag mig nämligen.

Kom in rätt tidigt på eftermiddagen, och kände att det nog var dags för en liten lur? Den blev längre än jag tänkt mig. Vaknade faktiskt först framåt kvällen. Upptäckte att jag till och med sovit över middagen! Som tur var stod skålen och väntade, det smakade gott efter den långa vilan. Sen funderade jag på om det var skönt ute? Efter en längre stunds avkänning av luften i ytterdörren konstaterade jag att det nog var skönare att ligga på klöstunnan framför brasan.


Men vad hände sen, tror ni? Just det, precis när människorna skulle lägga sig kände jag mig enormt arbetssugen och fullkomligt alert! Tror ni jag blev utsläppt? Men de fick allt igen det. Såvida de inte blivit alldeles väldigt morgonpigga på sistone?




 

Vana - eller ovana?

Hej på er, idag är det Puff-dag igen! Tänkte jag skulle ta upp det här med ovanor. Har ni någon sådan? Fast varför kalla det ovanor, egentligen, jag tycker det helt enkelt är en vana? En av mina är att dra bort pälsen på ett speciellt ställe nere på

Vad då kal fläck? Jag vill ha det så!

ryggen. Det har jag gjort i många år. En av vettisarna sa, att det är som att bita på naglarna för människor. Att jag har en oro inom mig. Och det kan jag hålla med om. Till exempel när jag vaknar, då är jag alltid orolig att ingen ska finnas i huset. Ropar högt för att försäkra mig om att någon ska svara. Matte, alltså. Det är bara hon som räknas, på riktigt. Nästan all min vakna tid vill jag sitta hos henne. Då är jag lugn!

Sen har jag förstås mitt stora orosmoment, den andre katten här. Alla säger att han är så snäll, men jag vet vad jag vet! För att inte jama om vad gästande katter har för erfarenheter av honom?! Härom dagen såg matte den där katten som han jagade upp högt i ett träd i höstas. Den tassade på andra sidan granntomten. Kanske gör den som jag, försöker hålla sig på säkert avstånd?

Har en annan vana också. Jag krafsar. På allt möjligt, till exempel möbler, och på matte. Inte klöser, alltså, det gör jag på mitt klösträd, förstås! Nä, mitt krafsande är en förfinad form av klösning, med nästan indragna klor. Tycker det är ett bra sätt att jama "hej, här är jag!". Sånt kan väl inte kallas ovana? 

Nu är jag nyfiken på om ni har några vanor? Med eller utan o framför. 

Och så önskar jag alla en helg full av vårsol och njutning!


 

Trädgårdsarbete är kul!

Glöm inte att kratta här, matte! Hur skräpigt som helst!

Trädgårdsarbete gillar jag skarpt. Jamar alltid uppmuntrande när jag ser matte eller husse komma ut i trädgården. Husse är kvar i norra landet, men matte kom dragande med stora trädgårdstunnan och en kratta. Just krattning tycker jag är extra roligt att övervaka. Då händer det något! Rabattrensning är trist, för då sitter hon på samma ställe så länge. Har jag inte riktigt tålamod att vänta ut. 

Med mitt sällskap gick förstås krattandet fort och lätt, och tunnan är fylld för den här gången. Snart ska den tömmas, så jag kan se fram emot ny arbetsgemenskap i trädgården!

Värsta skräcken!

Jag har varit med om något så fasansfullt, att jag knappt hämtat mig ännu. Efter frukosten utförde jag mina vanliga morgonsysslor där ute, och satte mig sedan på min dyna utanför ytterdörren. Där brukar jag sitta mycket, dels för att dynan känns varm, men också för att det är ett bra, litet högt ställe att spana ifrån. Plus att det går smidigt att komma in när dörren öppnas.

Satt alltså där i godan ro och njöt av tillvaron. Då kom den, hunden. En jättestor, vit hund, rusande in på min tomt. Den ställde den sig precis nedanför trappan, stirrade på mig och skällde hysteriskt. Jag hade förstås rest mig, och försökte göra mig så stor och skräckinjagande som möjligt. Morrade allt vad jag kunde, men som han skällde kan han inte ha hört det? 

Då öppnade matte dörren, och bar in mig. I det tillstånd jag befann mig hade jag litet svårt att ta mig in på egen tass. När hon stängt dörren morrade jag en lång stund efteråt, för säkerhets skull. 

Det var så HEMSKT, matte!

Måste lugna mig med litet mat...

...och sedan vila en stund. Här kommer i alla fall inga hemska hundar åt mig!

Men kanske blir det bättre?

Nu har vi hållit på ett tag med vår konstiga mathållning. Alltså att jag får mat för äldre katter, och Puff får speciellt lättsmält mat för magen. Jag är inte riktigt nöjd! Inte Puff heller, kan jag jama. Vi är helt överens om att den andre får godaste maten! 

Har jag tur har Puffs skål glömts framme, och har jag ännu mera tur hinner jag dit och förse mig, och hålla den värsta svälten borta. Detsamma jamar Puff, som ändå har förmånen att vara inne hela tiden, och därmed större chans att upptäcka om min skål står framme.

Men det är klart, jag har en fördel av att vara ute mycket, jag kan fixa egen mat! Och det gör jag förstås så ofta jag kan. Nu har kaninerna återvänt. Till mattes besvikelse, eftersom de förstör så mycket i trädgården, men jag ser fram emot läckra små stekar snart. De stora bryr jag mig inte om, men de små...när de kommer, kan det nästan kvitta vilken mat jag får där inne!

I äventyrligaste laget?

Det blev en annorlunda inledning på den här helgen. Inte alls bra. Så tyckte i alla fall matte. 

Allt var precis som vanligt på fredagen. Jag växlade mellan ute- och innejobb. På kvällen brukar jag alltid tassa ut en runda, det gör gott för nattsömnen. Det gjorde jag nu också. Vad som sedan hände är hemligstämplat. Kan i alla fall berätta att matte var ute och ropade på mig varje timme hela natten, och att hon, när det ljusnat var ute, var och tittade efter mig. Först efter vägen, att jag inte låg där, vilket jag förstås inte gjorde, och sedan efter stranden. 

Vad som hänt kan jag som jamat inte skriva ner här, men när det började närma sig mitt på dagen på lördagen kände jag för att ta igen mig i min lilla koja på altanen. Sov riktigt gott när jag hörde matte öppna dörren, men jag kurrade i alla fall ett "hej" till henne. Då blev hon alldeles tokig, tog upp mig och kramade mig jättelänge. Det var riktigt mysigt. Sedan åt jag litet, men uppriktigt jamat var jag mest trött, så jag hoppade upp i sängen och la mig tillrätta. Där sov jag hela dagen! Den kvällen blev det inget utejobb för mig, men det var jag helt nöjd med. Jag var så trött!

Nu är allt som vanligt igen. Igår och idag har det varit riktigt varmt ute. Då sover jag helst under hasselbusken eller i någon mjuk grop i gräset. Har några ställen jag gjort i ordning för det. Tror det är lugnast om jag håller mig hemma den närmaste tiden?


 
 

Jag vet ju inte man gör?

Kanske lurar jag nån mus emellanåt, åtminstone känner den sig nog lurad en liten stund? Men det är inte riktigt på det sättet man ska luras idag, så jag överlåter det hela till proffsen på hur man luras, människorna. Hoppas dock att både ni och jag inte blir lurade, varken på mat eller gos i helgen! Vi träffas igen på måndag!