Är det så??

Det är då för ynkligt vilken urusel arbetsmiljö jag har

Hur är det tänkt att man ska kunna få plats här?

Ska man hänga med halva kroppen utanför?? Är det så man behandlar en arbetande monsterutdrivare här i huset? Va!?

Hur mycket?

Hur mycket kan man sova egentligen? Jag anser, att det är en vetenskapligt intressant fråga. Under den kalla tid som varit, kändes det som om jag tangerat något världsrekord? Möjligen slagen av husrekordhållaren Piff, som mitt på dagen har den rutinen att gräva in sig under något täcke/madrass och inte återkomma förrän sent på eftermiddagen. 

Så länge i ett sträck klarar inte jag. Styrkt av litet mat emellanåt är jag emellertid fullt kapabel till fler sovtimmar totalt. Eller åtminstone har varit. Nu, när kylan är något mindre bitande i pälsen, har jag dragit ner på sovandet. Rätt mycket, faktiskt.

Så man kan undra. Sover man för att man är trött, eller för att det är trist? Eller blir man trött när det är tråkigt? Får fundera på det. Nu ska jag njuta av att jag inte vill sova så mycket längre.

Vidareutbildning

Även om kylan dämpats här, är det blött och otrevlig att sätta ner tassarna. Ett lämpligt tillfälle att ägna sig åt studier. Jag har därför valt att fördjupa mig i ornitologi. Ett omfattande studiematerial är tillgängligt precis utanför ett av mina fönster. 

Just på den här bilden ser det tomt ut. Synd att ni inte kan höra hur det låter! Hela rhododendronbusken är nämligen full av tjattrande pilfinkar. De verkar trivas väldigt bra där inne. Det gör jag med!

Ibland har jag berättat om en rhododendronbuske, som har en restaurang i bottenvåningen. Eller åtminstone en matsal. Det är just den här busken. Jag drar mig ofta tillbaka där för att njuta av en nyfångad läckerhet.

Men nu får allt sånt vara tills det torkat upp litet. Det är rätt okej att sitta inne och studera också.

Vilken helg!

Det här har varit en riktigt, riktigt bra helg för min del. Två saker bidrog till det:

1. Det har inte alls varit så kallt. Men framför allt:
2. Min favoritkliare och kära sängkamrat har kommit!

 

 

Ja, ni ser ju själva vilket proffs jag har att göra med?! Och inte nog med att hon har rätt teknik, hon är uthållig också! Inte bara ett snabbkel, inte. Nä, hon sitter med mig så länge som jag vill. Lääänge! Inte konstigt att jag buffar och markerar den här människan som min så mycket jag kan. 

Nu vet jag förstås att jag inte är ensam vårdnadshavare till henne. Det finns en katt till, långt borta, som tar tass om henne när hon inte är här. Men där är där, och här är här. Denna veckan ska jag njuta fullt ut av den fina kontakten vi har oss emellan. Dag som natt.

Det är allt tur...

Det är svårt att förstå vad en del människor gör mot andra som lever och tassar omkring här, antingen på två eller fyra ben?

Eftersom jag ändå aldrig kommer kunna fatta det, får jag bara glädja mig åt att de allra flesta ändå är snälla och vill gott. Dessutom finns en klick super-snällisar! Såna som gör allt de kan, hela tiden, för att andra ska ha det bra. 

För oss katter kan mötet med en snäll människa vara skillnaden på liv och död. En räddningsboj som slängs ut framför våra tassar, även om vi inte alltid direkt förstår det? Vi har ju aldrig sett en sån boj förut?

Jag önskar att snällhet muterar till ett snabbt spridande virus utan botemedel. Ja, jag vet att det är ett önsketänkande. Men man får faktiskt drömma och hoppas!

En annan önskan är att ni alla ska få en riktigt skön helg!

Tallrikstricket

Nu ska jag berätta vad som hände idag. Jag hade varit varit ute en sväng på morgonen som vanligt. En väldigt kort sådan, för det var riktigt kallt om tassarna. Men mitt på dagen, efter en bit lunch, kände jag för att göra ett nytt försök där ute. Hörde matte och husse diskutera lämpligheten mitt önskemål? "Vi ska ju åka snart", sa matte. "Men det är en timme dit, och det är kallt ute" svarade husse, "han kommer säkert in".

Jag har inte så noga koll på hur lång en timme är? Men något jag upptäckte var hur skönt det faktiskt var där ute!
Åtminstone om man höll sig intill väggen på favoritgrannens härbre. Där, i solen, fanns ingen snö, bara gräs. Det var där jag låg och njöt i fulla drag, när jag såg husse öppna dörren och hörde honom ropa på mig med den där onaturligt hurtiga och lena rösten, som gör att jag anar oråd.

Jag tittade tillbaka och låg lugnt kvar. Efter en liten stund upprepades samma procedur. Jag fortsatte att njuta i solskenet. Strax därpå hörde jag det. Klirrljudet av våra godistallrikar! 

I samma ögonblick satte jag högsta fart hem. Hoppade galant över staketet, och rusade över planen och uppför trappan, in genom dörren. Jam, ni förstår? Lurad igen!!!

Fast inte riktigt lurad, för jag fick faktiskt några godiskulor. Men det var ju inte det jag förväntat mig. De där tallrikarna brukar betyda vitfisk! Godiskulor har inte alls samma dignitet. Dessutom blev jag sedan inlåst, och mina människor försvann hela eftermiddagen, ända till kvällen. 

Tänk att jag går på det där tallrikstricket gång på gång?

En investering

Husse verkar ha accepterat att vi jobbar i ett kontorslandskap. Jag har min arbetsplats här på kanten, med bra sikt både norrut...

...och söderut. Han har sin plats på andra sidan, där han inte är i vägen så mycket.

När det är lugnt på jobbet hinner jag ta en stund och fräscha upp mig litet och...

...passar också på att titta in hos honom. Tycker det ser aningen rörigt ut där, så jag föreslår en fika? Anser själv att jag arbetar effektivast när jag är skärpt. Han är med på noterna, så vi pausar båda. Eftermiddagsfika med arbetskamrater ska inte underskattas, minsann. Det är inte slöseri med arbetstid, det är en investering i arbetsglädje!

Jag har gjort något ovanligt

Det här är en mycket ovanlig bild på mig. Jag har lagt mig i en låda för att sova! Det är väl inget märkvärdigt, jamar ni? Jo, för mig är det så. Jag kryper normalt aldrig in i något för att sova. 

Kartonger brukar jag använda som träningsredskap. Hoppa in och ut ur. Eller idka kloträning på i bottenplattan. Men sova??

Nu var just denna kartong inredd med en filt. Matte gör så ibland, för Piff älskar filtinredda kartonger. Jag har aldrig brytt mig. Eftersom sovplatserna är strikt uppdelade här, är mitt val av sådan extra sensationell. Hittills har den här kartongen varit Piffs alldeles privata sfär. Undrar just vad hon anser om att den luktar Gustav nästa gång hon hoppar in där?

"Hej då", sa de

Jag har ju redan skvallrat om att mina människor inte skötte sina ålägganden i helgen. På fredagen bara övergav de oss helt fräckt. "Nu får ni passa huset, hej då!", fick vi höra, innan de stängde dörren från fel sida och försvann.

Visst blir det väldigt trist när man blir ensam, utan människor? I alla fall tycker vi det. Blir mest att man sover. Men på eftermiddagen dagen därpå hörde jag ett härligt ljud, motorbrummandet av vår bil. Och jag kan meddela, att det verkligen var i elfte timmen, för nu brann det i knutarna. Eller rättare jamat, höll det på att brista både här och där. Hade nämligen i det längsta avstått lådbesök.

Matte kunde inte öppna dörren fort nog, så jag hjälpte till med nosen, och sen rusade jag iväg fortare än blixten. Inom några sekunder var jag utom synhåll. Jag använder ju aldrig området runt mitt hus som toalett. Så diskret har jag varit, att på tio år har varken matte eller husse någonsin hittat något jag lämnat.

Nu har utevistelserna blivit som vanligt igen. Nästan inga, alltså. Några gånger har jag tagit flera tass-steg ut innan jag noterat den fruktansvärda kylan. Som en klok katt har jag då backat tillbaka, tacksam för att jag har ett varmt hus att retirera till.  

Vad tycker ni?

Jag har hört att det finns människor som tycker om snö och vinter. En fullkomlig gåta, om ni frågar mig? Jag tycker det är alldeles förskräckligt hemskt, och har begränsat allt utejobb till ett absolut minimum. 

Men så tänker jag. Det går ändå an, när man vet att det hemska har ett slut. Snön kommer försvinna. Den kalla luften kommer bli varm igen. Att ha något att längta till är faktiskt inte så dumt. 

I helgen ska jag tänka på hur oerhört skönt det kommer bli när gräset är grönt och solen varm. Ha det så bra ni kan i helgen allihopa!
P.S. Det blir inga kommentarer idag, varken här eller nån annanstans. Matte är på rymmen! D.S.   

En gång för länge sen...

Ni, som följt min blogg här bara på senare tid, tror säkert att jag och Puff aldrig varit vänner. Det är fel. För längesen var hon faktiskt kär i mig. Eller nåt sånt. Jag har berättat om det förut, men det är många år sedan. En så märklig upplevelse kan jag gott skriva om en gång till.
 
Det här hände innan de flyttade hit, Piff och Puff. De var emellertid rätt ofta här och hälsade på, och då ganska många dagar i taget. På den tiden var de båda små, och inte så kaxiga som idag. Visst var det väs och fräs, men jag förstod ju att de inte var riktigt stora katter, så jag brydde mig inte så mycket. Då, som nu, var Puff den som fräste mest.

Men så en dag förändrades allt. Puff kom fram till mig och kurrade! Mer och mer intensivt lät hon. Jag blev alldeles förvirrad, och visste hur jag skulle bete mig? Vi höll på så några dagar, och jag började tycka att det var riktigt trevligt att bli uppvaktad på det där sättet. Fast jag förstod inte riktigt vad hon hade för sig när hon ålade där på golvet framför mig. Litet tafatt lade jag tassen på hennes rygg, men hon verkade inte nöjd med det? 

En morgon tvingades Puff in i transportburen. Hon var borta hela dagen. När hon kom tillbaka hade hon tratt på huvudet, och mådde inte så bra. Efter några dagar var hon som vanligt igen. Förutom att hon sedan dess aldrig har uppvaktat mig igen. Undrar just vart kurret tog vägen?

Spaning inifrån

Nog tycker jag att matte borde vara snäll

och låta mig spana inifrån nån kväll?

Så bra att varm om rumpan i dörren få sitta

och lugnt och skönt mörkret där ute betitta!

Jag är nöjd

Hmm, vad är detta??

Husse flyttade mitt väderskydd, det vill jama bilen. Den står annars så perfekt parkerad vid trappan. Där har jag tak över huvudet, samtidigt som jag har god uppsikt över dörren, och nära att springa in om det regnar. Men nu var det skyddet alltså borta?

Litet senare på dagen upptäckte jag ett främmande föremål på bilens plats. Som varande katt företogs genast en grundlig inspektion. Samt specifikt godkännande. Godkänd blev den förstås, vagnen med ved. För om det är något jag gillar, så är det ved. Åtminstone när den ligger i brasan och värmer mig på kvällarna. Då är livet så gott som det kan bli.

Nu är vagnen borta, och mitt väderskydd är tillbaka på sin plats. Hela vintern är jag garanterad värme. Och om det händelsevis skulle regna (eller ännu värre, det hemska s-ordet), har jag tak över huvudet. Jag är nöjd.

Uppmuntran

Jag har tagit mig en lathelg. Det har varit aningen för kallt för min pälstjocklek. Någon timme högst klarar den kylan. Men jag är ju så lyckligt lottad att jag inte behöver vara ute längre än jag vill.

Igår kväll kom min favoritgranne och hälsade på igen. Det gör han visst varje söndag. Tydligen ska den där bollen rullas de kvällarna. Mig passar det utmärkt. Så här års har jag inte så mycket annat för mig den tiden, jag kan i lugn och ro ägna mig åt min gäst.

Och vet ni vad han frågade mig? "Ska du inte komma och trampa litet?" Det tycker jag var rätt juste, husse har aldrig bett mig om det. Han verkar utgå från att jag gör det ändå? Sedan kan jag tycka att "trampa" kanske är ett väl simpelt uttryck för den allsidiga massage jag utför? Jag är nämligen väldigt idog och uthållig när jag  jobbar med detta.

Men visst var det uppmuntrande att bli tillfrågad, det var det! 

Har ingen sett felet?

Hallåjam alla som gör program i datorvärlden! Jag har upptäckt ett allvarlig fel som gäller alla oss bloggande katter. Anhåller vördsamt att detta rättas till omgående. Ta samtidigt bort det där w:et som petats in i mitten. Ord heter det ju. Åtminstone där jag bor.

Mkh
Gustav

Sen önskar jag alla en bra trädutkastarhelg. I alla fall ska jag se till att vårt träd kommer ut. För sen blir det vår! Eller...?

Som det är i en familj

Du å ja', husse

Jag klagade litet på husse i förrgår. Han blev ju aningen sur på mig när jag råkat blöta ner några papper han lagt olämpligt på skrivbordet. Turligt nog är varken han eller jag långsinta.

Vi har nu rett ut det hela. Han har förstått att papper inte kan läggas på min landningsplats. Jag har förlåtit honom för hans surhet. Precis som det är i en familj. Ibland bråkar man litet. Sen blir man vänner igen. För man tycker ju så mycket om varann, trots allt. 

När jag ville vara i någon annans päls

Det finns tillfällen jag helst skulle velat vara i någon annans päls. Som igår, till exempel.

Husse låg i sin säng och läste, och jag gjorde honom sällskap i mattes säng. Vi hade det lugnt och skönt. Då kom Piff och ville vara med, hon också. På sedvanligt sätt kröp hon in under överkastet nånstans vid huvudändan på sängen. Det gick en liten stund, och jag hade nästan somnat, när jag observerade något märkligt. Mattes kudde började röra på sig!? Och inte bara det, den höll på att falla ner över mig! 

Självklart måste detta mysterium undersökas! Jag reste på mig och kikade försiktigt bakom kudden. Såg ingenting. Alltså måste jag ta undan överkastet för att kunna se ordentligt. Det var ett stort misstag!! 

Ut rusade en tvärilsken Piff, skrikande otidigheter till mig. Inte nog med det. När hon fått ur sig det värsta kom nästa chock. Puff kom rusande, ställde sig mot sängen, funderade en liten stund. Sen kom högern, och jag fick mig en smocka rakt i nyllet. Efter det följde det jag tycker är allra värst: Det gemensamma påhoppet. Den som haft två ilskna kattfröknar på ryggen vet vad jag jamar om. 

Lyckligtvis blev de båda två bråkstakarna utvisade efter denna fula tackling. Matte stängde dörren med dem på andra sidan. Husse och jag fick ligga kvar och njuta av stillheten. Jag hörde minsann hur både Piff och Puff skrapade på dörren för att komma in till mig. Tji fick de!

Men jag ska nog inte undersöka bakom vältande kuddar någon mer gång.

Skärpning!

Skärpning, husse!

Mitt hus är litet felkonstruerat. Eller felmöblerat. Det är nog hellre så. Flera fönster är oåtkomliga för spaning. Framför ett finns en helt onödig diskbänk. Ett annat är totalt belamrat med växter. 

Egentligen har jag bara två riktigt bra spaningsfönster. Det ena på kontoret, det andra i vardagsrummet. Vardagsrummet är allra bäst, där dras aldrig för någon gardin. Något som jag för övrigt anser vara ett riktigt otyg. Varför förstör matte möjligheten att se ut på kvällarna?? Totalt obegripligt. 

Nåjam, det näst bästa fönstret är det på kontoret. Jag är väldigt nöjd med att husse ställt ett skrivbord framför det, så man kan sitta eller ligga där och spana i lugn och ro. Självklart anser jag att skrivbordet huvudsakligen är min arbetsplats, men jag accepterar att husse stökar till där ibland, så jag knappt får plats.

Däremot vill jag definitivt inte höra klagomål på att papper förstörts av mina tassar, när jag hoppat upp på skrivbordet. Nyss inkommen efter jobb ute i regnet vore ett tack för idogt arbete i stället vara på sin plats. 

En riktigt bra helg

Det har varit en riktigt bra helg för mig. Båda mina människor hemma, inget vitt ute, ingen blåst, favoritgrannen på besök på söndagskvällen. Jag har fått tassa ut och in precis som jag själv har velat. 

Även på matfronten har jag varit nöjd. Igår kokade matte en bit lax till oss. I vanliga fall är jag inte så förtjust i det. Inte i den norska. Men den jag fick igår kom från ett hav långt bort, och den var bara så god! Vi blev alldeles till oss alla tre över den delikata smaken. Dessutom har jag lyckats nalla av Puffs blötmat flera gånger under helgen. Full pott på den fronten, alltså.

Idag har jag med stor möda besiktigat monsterskåpet i köket. Matte hade belamrat det mer än vanligt. För att kunna utföra ett grundligt arbete, var jag tvungen att förpassa ut en del saker på golvet. Att bara stå och kika in i skåpet duger inte. Jag måste förstås kolla längst inne i hörnet, det är ju där jag känner monsterlukten. Hittade dock inget av intresse idag. Men jag kommer givetvis fortsätta mina besiktningar. Aldrig ger jag upp.   

Vem är du?

Vem är du, som flyttar och lämnar mig kvar?
Vem är du, som slänger ut mig från en bil och åker vidare?
Vem är du, som stänger in mig och mina syskon i en kartong och lämnar oss?
Vem är du, som låter din katt få ungar du inte vill ha?

Vem är du???

Så många hemska kattöden har jag fått läsa om här i blogghuset. Det går bara inte att skaka det av pälsen. Människor brukar ibland säga att någon "beter sig som ett djur", och då mena något väldigt nedsättande. Men det vill jag bara jama, att inget djur beter sig någonsin så beräknande illa som en del människor gör.


Du finns också, du som ser mig som den familjemedlem jag är.
Du finns, du som ser till att ordna det bra för mig om du inte kan ta hand om mig mer.
Du finns, du som tar ansvar och ser till att inte fler oönskade katter kommer till världen.
Du finns, du som överser med pälshår, klösmärken, uppspydda pälsbollar och andra "missöden" som kan inträffa.

Du är den som älskar mig.  

Jag litar på dig.    

   

Jag och min KT

Kände ett behov att öva upp reflexerna, så jag bokade tid hos min KT (Kattlige Tränare).

Träningspasset börjar med att han gömmer sig under det gula skynket. Men han låter svansen sticka ut!

Själva hårdträningen sätter igång med att jag boxar till hans svans med en rak vänster.

Då gör han en luring; drar sig först längre bort, för att strax därpå dyka upp på andra sidan. 

Här gjorde jag ett misstag i träningen. Tog vänstern igen. Skulle förstås tagit högertassen, för att få så allsidig träning som möjligt!

Jag får börja om från början...

Fast nu kör jag stående jaktstart.

Eller förresten...det känns konstlat, det här. Tror hellre jag satsar på RIKTIG träning. Det här med gym är nog inget för mig.

Alternativ?

Hallåjam, ser ni mig??

Husse ropade från sängkammaren till matte att komma, och "ta med dig kameran", sa han. Ja, ni förstår kanske? Han hade väl aldrig sett en katt ligga på en vedkubbe förut? Vad är det för märkvärdigt med det? En alldeles lagom utsiktsplats, om ni frågar mig. 

När den dumma stormen nästan dödade min spaningstall förlorade den liksom sin status som bästa spaningsplats. Har provspanat någon enstaka gång från den ynkliga rest som stormen lät stå kvar, men jag kände mig inte riktigt bekväm med den nya utformningen. Få se om vedkubben kan tjäna som alternativ?
(Bilden tagen genom fönstret, så den är litet suddig)